Svensk idrott har fått en ny ordförande. Vid RF-stämman i våras valdes Anna Iwarsson.
Vi var många som hade stora förväntningar. En genuin idrottsledare, med styrelseuppdrag från idrottens olika led. Brommapojkarna, RF-SISU Stockholm och, viktigast av allt, ordförande i det framgångsrika Svenska Gymnastikförbundet, fick det allra största ansvaret i svensk idrott.
”Man får ingen andra chans att göra ett första intryck”, brukar det heta.
Hennes första tal efter valet var en lysande berättelse om idrottens styrka och möjligheter, om utmaningarna och riktlinjerna för framtiden. Men också om hårt jobb för att samla idrotten till gemensamma tag.
De helt onödiga konflikterna mellan ishockeyn och RF om hockeyligan är borta, de frostiga relationerna med fotbollen efter de olyckliga stämmobesluten likaså.
De offentliga grälen lyser med sin frånvaro. Svensk idrott ser ut att ha fått den yttersta ledning som landets i särklass största folkrörelse förtjänar.
Men det finns en del tickande bomber.
Svenska Fäktförbundet har gått till domstol med frågan om riksidrottsstyrelsens ledamöter är ojäviga på det sätt lagstiftningen kräver av andra organ som fördelar statens anslag. I praktiken hotas en helig och viktig princip, att idrotten själv ska få fördela anslagen till de olika specialförbunden. Om domstolen ger svensk fäktning rätt, innebär det en kraftig inskränkning av idrottens självständighet.
Samtidigt menar mängder av mindre förbund med lägre kommersiella intäkter, att självständigheten inte är så mycket värd i praktiken, när den endast leder till sämre förutsättningar för utveckling. Man hoppas att regering och riksdag tolkar fältropet ”Idrott åt alla” på ett sådant sätt, att idrottens marknadskrafter något ska hållas tillbaka med statligt stöd. Så blir det mer till dem som nu har mindre.
I programmet ”Idrotten vill” sägs bl.a.
”I barnidrotten leker vi och ger barnen tillfälle att pröva på olika idrotter.
För att stimulera ett livslångt idrottsintresse ska vi erbjuda barnen möjligheter att pröva på flera idrotter. Detta kan för de yngsta ske i idrottsskolor i samverkan mellan olika föreningar eller sektioner inom samma förening. Forskning visar att en allsidig motorisk träning i unga år har en positiv inverkan på idrottsprestationerna senare i livet. Barn mår bra av och bör därför uppmuntras att utöva flera idrotter, inte tvingas att välja på grund av utifrån riktade krav.”
Principen om självständighet är viktig, kan någon säga. Men en princip som år efter år urholkar möjligheterna är tveksam för många.
Om ambitionerna i ”Idrotten vill” ska kunna bli verklighet måste många idrotter, inte endast några få, få möjlighet till utveckling. Och elitidrottarna måste få hyggliga möjligheter att försörja sig, sjukersättning och pension
Jag minns själv en tid, när de politiska företrädarna var så intresserade av ”idrott åt alla”, att man på allvar ifrågasatte att göra avdrag på statsbidraget, om marknadsintäkterna till förbunden var stora, och lägga till en summa för dem som hade sämre kommersiella förutsättningar.
Regeringen har redan bestämt sig för att gå vid sidan av RF, när man inför det s.k. fritidskortet. Pengarna ska under 2024 bidra till att fler barn och unga hittar till och känner sig välkomna i idrottsrörelsen. RF ska använda pengarna för att ge fler barn, särskilt de från socioekonomiskt svaga hushåll, möjlighet att delta i fritidsaktiviteter.
Under senare år har idrottsrörelsens självständighet urholkats kraftigt. Bäst syns det, när t.ex. idrottsrörelsens distriktsförbund har årsmöte.
Där samlas företrädare för regionens alla idrotter för att dra upp riktlinjerna för framtiden. Ambitionerna är att göra skillnad, men möjligheterna är näst intill obefintliga.
Egna regionala och lokala initiativ får allt mindre utrymme. Möteshandlingarna är förvillande lika i Skåne, Stockholm och Norrbotten.
Deltagarna får läsa i handlingarna, och höra på mötet, att nästan allt är ”ändamålsstyrda” bidrag från RF. De bidragen ger underlag för flera anställda. Det kan gå så långt, att erfarna idrottsledare frågar sig, om årsmöten blir meningsfulla, om mötet ändå inte i praktiken kan besluta om budgeten.
Som om detta inte vore nog. Distriktschefen lyder under RF:s generalsekreterare, inte under styrelsen.
Inte en minut hade jag funderat på att hoppa på uppdraget som ordförande i Stockholms idrottsförbund, om jag inte, tillsammans med kanslichefen, hade varit ytterst ansvarig för all personal. Vi tog initiativ i regionen, bl.a. till klassiska regionala idrottsprogram som ”Vår idrott”. Vi tog fram en ansökan om OS 2004 tillsammans med Stockholms kommunpolitiker och SOK. Det gav inget OS men miljarder i upprustning och nyproduktion av anläggningar. Kraften och initiativen hos de regionala ledarna användes fullt ut. Pekpinnarna uppifrån saknades.
RF:s organisation och arbetsformer centralt och på distriktsnivå måste ses över. En myndighetsliknande pyramid måste ge plats för en självständig och kraftfullt kämpande folkrörelse, där distriktens idrottsledare får ett avgörande inflytande.
Anna Iwarsson har erfarenhet från förbundens och regioners ledning. Få har bättre förutsättningar att gå i täten för denna nödvändiga förändring än den nyvalda RF-ordföranden.