”Idag är det många som vill knyta band med ANC och Sydafrika. Det gläder oss. Men vi glömmer aldrig dem som gav oss sitt stöd, när vi plågades under förtryck och apartheid. De är våra verkliga vänner. Till dem hör Sverige.”
Så sa han, Nelson Mandela, en av mina stora hjältar, när han träffade den svenska regeringen den 13 mars 1990. Han valde att som första land utanför Afrika besöka Sverige efter sin frigivning (Ur Ingvar Carlssons bok ”Lärdomar – personliga och politiska”, sid. 168).
Fyra år senare valdes han till det fria Sydafrikas förste president.
Engagemanget för ett fritt och demokratiskt Sydafrika, där apartheid hade förpassats till historiens skräphög, var starkt i den svenska idrottsrörelsen. Det personifierades av flera ledamöter i RS, där jag själv var med. Framför allt Walter Rönmark, senare ordförande i Bordtennisförbundet. Generalsekreteraren Bengt Sevelius, denna lysande riksidrottschef som vi tog ett sista farväl av för några veckor sedan, och Stig Hedlund var drivande tjänstemän.
Svensk idrott var en stark förespråkare för idrottsbojkott mot Sydafrika och påverkade också andra.
Knappast någon enda svensk bröt mot idrottsbojkotten. Sverige blev ett gott exempel i den internationella idrottsvärlden.
Efter friheten startade svensk idrott en insamling av idrottsmateriel till föreningar och förbund i det nya Sydafrika. Vi samlade ihop idrottskläder, bollar och allt annat som behövdes. Framgången var stor.
Vilken betydelse idrottsbojkotten hade för demokratiseringen, och att apartheidpolitiken upphörde, kan alltid diskuteras. Men den symboliska betydelsen att brett inför världen markera avstånd mot den rasistiska politiken var ändå stor. Och den svetsade samman svensk idrott omkring goda värden. Nästan ingen svensk idrottare fördes upp på den ”svarta listan.” Svensk idrott hade inte tävlingsutbyte med idrottare som fanns på den svarta listan.
Ingen svensk idrottare tog apartheidsystemet i försvar. Och svensk idrott påverkade också samhällsdebatten. Det var inte självklart för alla i vårt land, utanför idrotten, att kompromisslöst fördöma apartheidsystemet i Sydafrika.
Sällan eller aldrig har behovet av att hålla samman svensk idrott omkring våra demokratiska principer varit större än just nu, med Rysslands angreppskrig i Ukraina och diktaturstater som, bl.a. genom sportevenemang, försöker visa upp en vackrare sida. Men förvirringen är stor.
Vår främste fotbollsspelare genom tiderna, Zlatan Ibrahimovic, svarar så här på frågan om han har några moraliska invändningar mot att spela i kvinnoförtryckets Saudiarabien.
”Nej, vi gör saker för oss själva och våra familjer. Vem dömer dig om fem, tio år, när du har ett välbärgat, bra liv?”
Fotbollens förbundskapten Janne Andersson stänger inte igen dörren med en smäll, när han får frågan om en tänkbar framtid i Saudiarabien. Landslagschefen Jens T Andersson har valt att börja som sportchef för Nefttji Baku PFC i diktaturen Azerbajdzjan.
Den svenska och nordiska idrottsrörelsen fattade ett mycket klokt beslut, direkt efter Rysslands invasion av Ukraina, att inte tillåta ryskt och belarusiskt deltagande i internationell idrott.
Det beslutet ledde till RF-ordföranden Karl-Erik Nilssons omedelbara avgång, sedan en storm brutit ut omkring hans agerande som vice ordförande i UEFA, den europeiska fotbollsorganisationen, när den frågan behandlades.
Under radarn har Svenska Bordtennisförbundets hedersordförande Petra Sörling agerat. Som relativt nyvald ordförande i det Internationella bordtennisförbundet har hon delat ut VM 2025 till Qatar och öppnat dörren för ryska idrottare. Den här helgen väljs hon troligen in i Internationella olympiska kommittén
Det som tidigare var en av Sveriges paradgrenar, sammanhållning omkring och kamp för demokratiska värden internationellt, är inte längre något att skryta med. Vad är orsakerna?
RF-ledningens intresse för och kunskapen om internationella frågor har minskat. RF:s legitimitet i internationella frågor har i det närmaste försvunnit.
RF har i Stefan Bergh en generalsekreterare som verkligen både kan och brinner för internationella frågor. Jag hoppas att han, och även andra i ledningen, kan få lite utrymme, när nu RF har bytt ordförande. Stefan gick i Bengt Sevelius skola. Där lärde man sig mycket.
Nu startar försöken att få OS till Sverige. Jag hoppas att SOK och de svenska IOC-ledamöterna Gunilla Lindberg, Frida Hansdotter (de aktivas kommitté) och (eventuellt) Petra Sörling ska bli betydligt bättre på att tala om idrottens ställning i världen, och hur de demokratiska värdena kan stärkas. Hittills har det varit ganska tyst om sådant.
Johan Esk, denne lysande sportkrönikör i DN, beskrev IOK så här den 15 oktober:
”I IOK är tystnadskulturen kring beslut något de inblandade vårdar ömt. IOK får frimurarna att framstå som ett gäng skvallrande glappkäftar.”
Om tystnaden om internationella missförhållanden fortsätter blir svenska folkets intresse av att arrangera ett OS riktigt svalt. Och svensk idrott förlorar respekten i samhället.