Svensk idrott är inne i en djup och allvarlig kris.
Under senare år, långt innan pandemin började, har den organiserade idrotten förlorat många aktiva medlemmar. Endast två av de tio största förbunden håller ställningarna. De interna striderna har varit hårda. Ishockeyn har haft en inflammerad kamp mot riksidrottens ledning och Riksidrottsnämnden för att själva få avgöra frågor som de själva bedömer som egna tävlingsfrågor. Svenska fotbollförbundet förlorade en viktig votering på senaste RF-stämman. Svenska fäktförbundet har gått till domstol för att få RF:s beslut om stöd till förbunden omprövat. Företrädare både från ishockey och fotboll har hotat med att lämna den svenska idrottsgemenskapen.
Mängder av mindre förbund med små kommersiella intäkter känner sig överkörda av de stora, när det gäller fördelningen av statens stöd till idrotten.
Statens stöd har under den senaste femtonårsperioden urholkats kraftigt. Fria pengar för idrottsutveckling efter egna beslut har ersatts av mer eller mindre fantasifulla politiska projekt.
Byråkratin inom idrotten ökar, och allt fler anställs inom RF, centralt och i distrikten för att hantera de ”politiska projekten”.
De svenska internationella insatserna har försämrats kraftigt under senare år. Enstaka lysande stjärnor och strålande föredömen som t.ex. Armand Duplantis och Sarah Sjöström kan tyvärr inte ändra den bilden.
Hur kan den dystra bilden förklaras?
Den första, och viktigaste, förklaringen är naturligtvis en allt svagare ledning.
I den riksidrottsstyrelse jag var med under 12 år var antalet ordföranden från SF och distrikt stort. Uppdraget lockade. Lars-Åke Lagrell, fotbollens ordförande vid denna tid, lade ned kraft och engagemang. Kjell Glennert, denna kraftfulla och väl förankrade man från Värmland, kom från ishockeyn i stället för ordföranden vid den tiden.
De styrelserna leddes av Karl Frithiofson och Arne Ljungqvist. Erfarenhet och idrottslig kompetens har inte ökat under efterträdarna. Björn Erikssons erfarenhet av vardagens idrott och idrottsledarskap är begränsat till ordförandeår i Skidskytteförbundet och Friidrottsförbundet, två förbund med sällsynt bra generalsekreterare.
De stora idrotter som har varit i hårdaste konflikter med riksidrottsstyrelsen under senare år får naturligtvis lite skylla sig själva. Deras företrädare i riksidrottsstyrelsen har inte haft en tillräckligt tung position i det egna förbundet.
Ett exempel är fotbollens senaste representant i riksidrottsstyrelsen. Victoria Escobar valdes in vid RF-stämman 2021. Hon har gjort ett utomordentligt gott arbete med ungdomar i svåra områden. Hon är med i styrelsen för RF-SISU Stockholm och för Stockholms fotbollförbund.
Visst är det märkligt, att fotbollen inte nominerar någon som är med i den egna styrelsen med tanke på fotbollens betydelse för idrottsfamiljen och RF:s betydelse för fotbollen. Det borde vara dags att ändra på det.
Det är nödvändigt att gjuta samman svensk idrott igen. Glädjen över att vara med i ”den samlade svenska idrottsrörelsen” har sporrat många av oss ett helt liv.
Tore Brodd, ordförande i Svenska Fotbollförbundet 1969 och 1975 – 1983, brukade säga att ”fotbollen klarar sig utan RF, men RF klarar sig inte utan fotbollen.” Och så gjorde han allt för att hålla samman de båda. Han var med i den statliga utredning som tog fram betänkandet ”Idrott åt alla.” 1969. Den utredningen hyllade en samlad svensk idrottsrörelse som fick sådant förtroende, att RF skulle få agera ”i myndighets ställe.” Sådant som nu ifrågasätts.
Björn Eriksson avgår som RF-ordförande vid RF-stämman i vår. Nomineringstiden för ordförande och ledamöter startar i dagarna.
En person skulle ha större förutsättningar än någon annan att leda svensk idrott ur krisen.
Karl-Erik Nilsson avgår nu som ordförande i Svenska fotbollförbundet efter 11 år. Hans unika ledarkompetens och personlighet måste tas tillvara. Han kan idrotten och idrottens värld, bl.a. som fotbollsdomare. Praktik, inte pladder.
Hans vilja att hålla samman den svenska idrotten är utomordentligt stark, även när han har ansett att fotbollen har satts på undantag. Hans förmåga att göra det är troligen också större än någon annans. Han har stått i idrottsledarskapets rök och damm under ett långt liv. Han gläder sig åt andras framgångar, inte endast fotbollens. Låt Karl-Erik ta ansvar för enigheten!
Min ironiska kommentar under senare år har varit, att dagens svårigheter beror bl.a. på att idrotten inte leds av idrottsledare. Sådana kommentarer får ingen näring med Karl-Erik Nilsson som RF-ordförande.
Gör allt för att hålla samman svensk idrott! Välj Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson till RF-ordförande vid RF-stämman i vår!