Elitidrott – något nödvändigt ont?

På den första raden i regeringen avsnitt om idrott i budgetpropositionen kan vi läsa detta: 

”Riksdagens mål och syfte med statsbidragen till idrotten är att ge möjligheter för alla i Sverige att motionera och idrotta, att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse samt att ge alla i Sverige positiva upplevelser av idrott som underhållning.”

Och sedan kommer det, liksom lite ursäktande på nästa rad: ”Stöd kan även lämnas till sådan verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft.”

Kan lämnas? Det var ju inte direkt några entusiastiska besked. Kontrasten är stor, när statsministrar gratulerar våra OS- och VM-guldmedaljörer i olympiska byn eller vid hemkomsten i Kungsträdgården. Ibland låter det som om en guldmedaljör hade socialdemokratin eller något borgerligt parti att tacka för sina framgångar. Föräldrar, tränare och festföremålet självt brukar bjuda på detta i glädjens stund.

Sverige har minst pengar att fördela till elitidrott av andra jämförbara länder i Norden och Europa.

SOK:s ordförande Mats Årjes beskrev det så här för några veckor sedan:
– Vi ser i internationella jämförelser att vi i Sverige satsar 50 procent mindre på olympisk idrott än exempelvis Norge och Danmark. Storbritanniens seglingssatsning har mer resurser än SOK:s stöd till alla olympiska idrotter!

De senaste budgetpropositionerna saknade ”fria pengar” som skulle kunna lyfta elitidrotten. I rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” från 2020 kunde vi läsa, att ”något är på väg att spricka” för svensk elitidrott. Rubriken är ”Ett sluttande plan.”

RF önskade stora extra ekonomiska resurser till elitidrotten. 600 – 700 miljoner kronor behöver tillföras under de närmaste åren. Några sådana pengar blev det inte. Men RF:s ledning talar positivt om de nya pengar som nu i stället ska satsas på ”idrott i utanförskapsområden” och ”äldrelyft.” Riktigt pinsamt är det.

Den idrottsminister som ville uträtta något skulle naturligtvis snabbt söka stöd hos hela regeringen, och speciellt hos statsministern, för en kraftfull ekonomisk satsning på elitidrotten. Där har staten ett stort ansvar, speciellt för de mängder av förbund som inte har stora sponsorintäkter.

En avgörande nyckel till framgång är att också samordna insatserna över hela landet för att skapa bättre möjligheter för elitsatsande ungdomar att kombinera elitidrott och högre utbildning. Unga talanger ska våga satsa på dubbla karriärer i sitt eget hemland.

Lärosäten, specialförbund, kommuner och RF-distrikt måste bygga något gemensamt över hela landet. Goda exempel finns. Men kraften och viljan hos RF saknas. Kanske också kompetensen. Därmed fortsätter det som forskarna Josef Fahlén och Paul Sjöbloms varnade för i studien “Elitidrott i skilda världar” från 2011:

”Det finns mängder av specialistkunskaper på alla nivåer inom svensk elitidrott. Men de tycks alltför sällan föras vidare uppåt i systemet. Iakttagelser om systemfel och konkreta förslag på förändringar som kommer från lägre organisatoriska nivåer präglar sällan de övergripande besluten.”

Jag hämtar erfarenheterna från stockholmsregionens Sport Campus Sweden, som under de 18 åren vi verkade kunde ge 550 elitidrottare möjligheten att bl.a. anpassa studietakten, flytta tentor vid speciellt viktiga tidpunkter och ett kvalificerat idrottsligt stöd.

1. Konkreta metoder med bl.a. ”livsstilsstöd” som betyder samtal om och en kartläggning av livssituationen. Det resulterar i ett program för önskvärda förbättringar. Det fylls på med idrottsmedicinska genomgångar, fysiologiska tester, träningsrådgivning och handledning.

2.  Navet i verksamheten måste vara samverkande lärosäten med ett direkt uppdrag från regering och myndighet att skapa bättre idrottsliga och pedagogiska förutsättningar för elitidrottsungdomarna.

3. Statlig finansiering måste vara grunden för verksamheten. Intäkter från kommuner, lärosäten, företag och idrottsorganisationer kan fylla på. 

4. Universitetskanslersämbetet måste som myndighet få ansvar och resurser för verksamheten. Så kan ämnet få både tyngd och kontinuitet. Framgång får inte vara beroende av enskilda universitets- och högskolerektorers privata idrottsintresse.

Med sådana här insatser skulle det bli lättare för statsministrar att i framtiden ta emot hemkomna VM- och OS-guldmedaljörer utan att skamset slå ned blicken, väl medvetna om att regeringar knappast har någon del i framgången.