Med anteckningsblock och penna slog jag mig ned i soffan för att lyssna till den nye statsministerns regeringsförklaring.
Dessutom hade jag hoppats att få reda på vem som skulle få ansvar för idrottsfrågorna, ”idrottsminister” som det brukar heta i vardagen.
Det s.k. Tidöavtalet, som skrivits ihop på Tidö slott någon vecka innan, hade knappast ökat förväntningarna om en positiv syn på idrotten. Där fanns en mening om att ”stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn”.
Jag var tvungen att nypa mig i armen. Var detta regeringens ambition för den svenska idrottens framtid? Försökte förklara det med att meningen tillkommit efter en god slottsmiddag med mycket och gott vin och ett antal stora glas cognac till kaffet.
I regeringsförklaringen kunde vi läsa:
”Den svenska idrottsrörelsens betydelse för folkhälsa och sammanhållning kan inte överskattas. Regeringen avser göra flera satsningar under mandatperioden.”
Inte så mycket, kan någon tycka. Men flera regeringsförklaringar, både socialdemokratiska och borgerliga, har under senare år helt saknat ordet ”idrott”.
Vem som hade ansvaret för idrott glömde Ulf Kristersson bort, när han presenterade sin regering. Det var på väg mot något som riskerade att likna Fredrik Reinfeldts första presentation av sina statsråd 2006.
Då frågade Svenska Dagbladets reporter om hur den nyutnämnda kulturministern Cecilia Stegö Chilò kände inför att få ansvaret också för idrottsfrågorna. Hennes svar har blivit en klassiker: ”Idrottsminister? Jag? Skämtar du?”
Vid pressträffen efteråt berättade Ebba Busch, att Jakob Forssmed från KD skulle bli socialminister med ansvar också för folkhälsa och idrott.
Jakob Forssmed har haft en tung position i KD, vice partiledare och ekonomisk-politisk talesman. Idrottsintresset är grundmurat. Hjälptränare i Turebergs friidrottsklubb och cykelentusiast. Han har de bästa förutsättningar att göra något bra.
I en intervju i Svenska Dagbladet den 19 oktober säger han det självklara, som vi idrottsledare ofta har saknat:
”Det är viktigt att stärka både elit och bredd på olika sätt”.
Och sedan vill han återkomma med flera regeringsförslag, precis som det stod i regeringsförklaringen.
Som vanligt pågår nu den klassiska diskussionen om vi ska ha ett statsråd som endast sysslar med idrott, en ”riktig idrottsminister”. Många skulle se det som ett uttryck för ökade ambitioner hos regeringen. Jag tror att det är fel tänkt. Och jag hittar stöd i min erfarenhet från regeringskansliet.
Idrotten finns överallt i departementen. Låt oss ta några exempel. Kommunernas ekonomi i ett departement. Byggfrågor och planlagstiftning i ett annat. Utbildning och möjligheter att kombinera elitidrott och utbildning, inkl. högskolestudier, i ett tredje. Statens stöd till idrotten i hans eget socialdepartement.
En gång när jag var ung hade jag uppgiften att försöka samordna alla bygg- och bostadsfrågor. Jag satt i statsrådsberedningen med den fina titeln ”planeringschef”. Min chef var statsministern, men min chef i vardagens jobb var bostadsministern, ett kvarter bort.
Ytterst avgörs framgången för idrotten av Jakob Forssmeds förmåga att få överblick, övertyga statsministern, finansministern och ett antal andra statsråd om idrottens betydelse och om de förändringar som behöver göras i många departement för att göra svensk idrott starkare.
Flera skäl talar för att vi nu behöver en idrottsminister som lägger sig i mer än vad idrotten av tradition vill att ministern ska göra.
Den svenska idrottsmodellen, fastlagd i början av 1970-talet, betyder bl.a. att statens styrning av idrotten ska ske via Riksidrottsförbundet i ”myndighets ställe.” Idrottens ska själv fatta de avgörande besluten om målen och vägarna till målet.
Men svensk idrott befinner sig just nu i en allvarlig kris.
Aktiviteten i ungdomsåren minskar, långt innan pandemin startade. Våra internationella framgångar är på ”ett sluttande plan”, enligt en färsk RF-rapport.
Fotbollförbundet och Ishockeyförbundet befinner sig i krig med ledningen för riksidrotten. RF-stämmornas beslut om stöd till olika SF har överklagats till förvaltningsrätten. Enskilda förbund, de största, har många direktkontakter med regeringskansliet. De små är undanskuffade.
Hela sammanhållningen i svensk idrott hotas.
Därför behöver vi nu en idrottsminister som inte håller sig på avstånd, utan en som säger som det är: ”Nu får ni skärpa er och hålla ihop. Annars antar vi nya principer för samarbetet mellan staten och idrotten.”
Jag hoppas också att den nye idrottsministern snarast tillsätter den statliga utredning om den svenska idrottens framtid som statsministerns parti har skrivit en motion om i riksdagen. Då får politiska företrädare och idrottsrörelsen en chans att hitta framtidens principer för samarbetet.
Jakob Forssmed har goda chanser att lyckas med den just nu sällsynt svåra uppgiften.