Oräkneliga gånger har jag pratat med medlemmar i idrottsrörelsen om demokrati. Ofta har det varit i samband med årsmöten och kurser bl.a. i mötesteknik.
Jag har berättat hur viktigt det är med öppenhet, formella regler och att både styrelser och medlemmar följer fattade beslut. I våra bästa stunder har vi konstaterat, att idrottsrörelsen ger ett ovärderligt bidrag till landets demokrati. Ibland använder vi också det argumentet, med rätta, för att få ekonomiskt stöd från stat och kommun.
Med stor glädje har jag konstaterat, att antalet s.k. idrottspampar har minskat genom åren. De som tyckte, men sällan vågade säga det, att de såg andra synpunkter än de egna som störande moment i verksamheten.
Nu dyker de upp igen. Riksidrottsstyrelsens ordförande Björn Eriksson och fotbollens ordförande Karl-Erik Nilsson sätter all demokrati ur spel. Det är så sällsynt, lyckligtvis, att huvudpersonerna borde ringmärkas, ungefär som utrotningshotade fågelarter.
För någon vecka sedan citerade jag följande formulering i RF:s stadgar:
”Riksidrottsstyrelsen ska verkställa RF-stämmans beslut”.
Fotbollen förlorade en viktig voteringen på RF-stämman med 112–65, trots att Riksidrottsstyrelsen tillsammans med Fotbollförbundet frenetiskt yrkade avslag. Ett tydligt utslag, om man uttrycker sig försiktigt.
Nu har Björn Eriksson och Karl-Erik Nilsson bestämt att det beslut som gick fotbollen emot vid RF-stämman ska prövas av en s.k. skiljenämnd.
Man söker stöd i RF:s stadgar, som talar om skiljenämnd som ett sätt att lösa konflikter mellan t.ex. RF och SF. Alla, inklusive Björn Eriksson och Karl-Erik Nilsson, vet ju att den paragrafen är skriven och antagen, därför att t.ex. skadeståndsmål inte ska behöva komma upp i domstolarna. Den är inte gjort för att göra det enklare att köra över beslut av RF-stämman, idrottsrörelsens högsta beslutsorgan.
Björn Eriksson berättar nu i pressmeddelanden att skiljenämnden ska bestå av tre ledamöter, varav en är ordförande.
Rykten säger också, att namnen inte heller ska offentliggöras.
Två parter, som i sak tycker lika, ska nu tillsätta personer i en skiljenämnd. Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen för att lyssna på hur argumenten låter, och om någon kommer att tala emot fotbollens och riksidrottsstyrelsens syn. Björn Eriksson har berättat, att man måste vara en fluga på väggen. Så här säger han om överläggningarna:
”SvFF och RF har enats om att skiljedomen, när den så småningom meddelas, kommer att vara offentlig. Däremot är handläggningen och vad parterna anför under handläggningen inte offentligt”.
Det gamla Högsta Sovjets pampar framstår som demokratins och öppenhetens försvarare, när man läser RF-ordförandens funderingar. Sverige och svensk idrott 2021!
Svenska Fäktförbundet, som också röstade för Riksidrottsstyrelsens och fotbollens syn, har gjort något helt annorlunda. Man har överklagat beslutet till förvaltningsrätten i Stockholm, den första instansen i förvaltningsmål.
Otto Drakenberg, min efterträdare som ordförande i Svenska Fäktförbundet, uttrycker sig så här: ”Det är egentligen inte klokt. Vid Riksidrottsmötet 2019 formerade sig majoriteten av förbund i ett generalangrepp på de mindre idrotterna. 2021 var det fotbollens tur att råka illa ut. Så här kan vi inte ha det. Därför har vi valt att överklaga beslutet till Förvaltningsdomstolen”.
Riksidrottsförbundet är i ”myndighets ställe”, när det gäller att fördela statens anslag till idrotten till olika ändamål. Därför bör RF följa förvaltningslagens bokstav och anda.
Fäktförbundet skriver i sitt överklagande, att RF-stämman inte lever upp till de krav på saklighet och opartiskhet som Förvaltningslagen § 5 ställer på ett myndighetsbeslut. Alla som deltog i beslutet är jäviga.
För egen del har jag ägnat ett helt liv åt ideellt idrottsledarskap och har varit en av de allra främsta förespråkarna för idrottsrörelsens självständighet i förhållande till staten.
Nu är något på väg att brista. Det största ansvaret har naturligtvis ledningen för världens, fortfarande, kanske starkaste folkrörelse. Sammanhållning och självständighet förutsätter en god ledning. Framgång tillsammans förutsätter mer demokrati och inlevelse i varandras villkor, mindre lomhördhet och pampfasoner.
Karl-Erik Nilsson och Björn Eriksson, låt oss slippa ringmärka er!