DN Debatt. ”Färre medaljer i OS 2024 utan statlig satsning på elitidrotten”

DN DEBATT 10/8.

Per Palmström, tidigare vice ordförande i SOK:

Sverige kommer framöver att få svårt att hävda sig på högsta nivå i många olika idrotter.

I andra länder står staten för den kärnfinansiering som gör idrotten till en attraktiv samarbetspartner för andra aktörer. Men i Sverige har staten inte formulerat några mål för elitidrotten. Risken är mycket stor att det blir färre medaljer i Paris 2024 och Los Angeles 2028.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Den 8 augusti avslutades de olympiska sommarspelen i Tokyo – uppskjutet och mot alla odds. Det japanska folket förtjänar ett stort tack och all respekt för sitt arbete med att genomföra spelen. Världen fick en olympisk fest i en tid när det kanske som bäst behövdes. I tv-soffan kändes det nästan som vanligt när man fick se fantastiska prestationer och dela olympiernas glädje och sorg.

Olympiernas insatser inför dessa spel förtjänar extra beundran. Förberedelserna försvårades av covid-19-pandemins restriktioner och det är inte lätt att lägga ytterligare ett år av förberedelser till en planering som redan sträcker sig över flera år. De svenska olympierna levererade många fina och redan klassiska idrottsögonblick. SOK:s mål på minst åtta medaljer överträffades – det blev nio medaljer.

Näringslivet har haft en avgörande betydelse för de svenska framgångarna. Genom samarbeten och partnerskap med klubbar, förbund, SOK och enskilda olympier, skapar företag och företagare ekonomiska förutsättningar för de kompromisslösa, hundra­procentiga satsningar som krävs för att en olympier ska kunna göra en resa mot en olympisk guldmedalj. De svenska hästägarna som riskerar kapital genom hästägandet förtjänar också att lyftas fram i ljuset av de svenska ridsportframgångarna. Ett felsteg i hagen, hästen blir halt och hela investeringen är borta.

Likheterna mellan olympier och företagare är många. Både olympier och företagare sätter tydliga mål. När målen är satta planeras de aktiviteter som krävs för att uppfylla målen och nödvändiga resurser avsätts för genomförandet. Samtidigt finns konkurrenter i Sverige och runt om i världen som gör precis samma sak. Allt genomförs alltså i skarpaste konkurrens med andra.

Hur ser då framtiden ut för svensk elitidrott? En arbetsgrupp inom idrotten, med uppdrag att utreda framtiden för svensk elitidrott, presenterade en rapport i början på 2020.

Rapporten är dyster läsning för alla som vill att Sverige ska kunna hävda sig på högsta nivå i många olika idrotter. Det är framför allt de mindre förbunden som har svårt att hänga med i utvecklingen eftersom resurserna inte räcker till.

Rapporten är dyster läsning för alla som vill att Sverige ska kunna hävda sig på högsta nivå i många olika idrotter. Det är framför allt de mindre förbunden som har svårt att hänga med i utvecklingen eftersom resurserna inte räcker till.

I den konkurrens som råder kommer Sverige därför få allt svårare att hävda sig internationellt. Och kanske är framtiden redan här – inget av de mindre förbunden lyckades vinna några medaljer i Tokyo.

I rapporten skriver arbetsgruppen att ”…svensk toppidrott behöver ett kraftfullt ekonomiskt tillskott för att utveckla och förbättra landslagsprogrammen, aktivas sociala situation, tränartjänster samt genomföra utvecklingsarbete i olika former. Det behövs ett ekonomiskt lyft!”. Näringslivet gör redan i dag stora insatser för svensk toppidrott och kan och vill säkert också göra mer för att hjälpa till. Men vad vill egentligen idrotten? Och vad vill våra politiker?

Staten har alltså flera mål på idrottsområdet men inget som handlar om elitidrott.

Vid vårens Riksidrottsmöte och årsmöte med SOK ställde sig båda organisationerna bakom arbetsgruppens rapport och problembild. Tyvärr fattades inte samtidigt nödvändiga beslut om mål, aktiviteter och tilldelning av resurser för att vända utvecklingen. Detta trots att man kunde läsa om många av problemen redan 2011 i rapporten ”För framtids segrar – en analys av det svenska elitidrottssystemet” från Centrum för idrottsforskning. Besluten innehåller i stället trubbiga till intet förpliktigande uttalanden om att man ska ”…fortsätta samordna…”, ”…fortsätta utveckla arbetet…” och ”… planera och starta ett arbete…”.

Våra olympier och blivande olympier förtjänar bättre stöd från de centrala idrottsorganisationerna än så.Det ligger nu på Riksidrottsstyrelsen att förklara vad man vill med elitidrotten och hur man ska komma dit.

Statens mål med elitidrotten framgår av det nu mer än tio år gamla riksdagsbeslutet som ännu gäller för den statliga idrottspolitiken. Dessa mål har gällt oavsett vilken regering som styrt landet.

”Mål och syfte med statsbidraget till idrotten är att ge möjligheter för alla i Sverige att motionera och idrotta, att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse samt att ge alla i Sverige positiva upplevelser av idrott som underhållning. Stöd till barn och ungdomar ska lämnas till verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv. Stöd kan även lämnas till sådan verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft.”

Staten har alltså flera mål på idrottsområdet men inget som handlar om elitidrott. Det enda som finns är den svaga, halvt motvilliga, formuleringen ”Stöd kan även lämnas till sådan verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft”. I uppföljningar av svensk idrotts internationella resultat har regeringen konstaterat att det inte går att avgöra om de uppnådda resultaten är bra eller dåliga. Det är kanske inte så konstigt eftersom det inte finns några statliga mål för svensk elitidrott mot vilka resultaten kan följas upp.

Om drygt ett år är det val – vilket parti plockar upp handsken? Vem ska vi rösta på som tycker det är viktigt att Sverige kan hävda sig på högsta internationella nivå i många olika idrotter och grenar?

Statens stöd till den svenska elitidrottens utveckling är och har varit mycket begränsat. Det hade inte heller varit ansvarsfullt av regering och riksdag att spendera skattebetalarnas pengar på ett område där det inte finns fastslagna mål och därmed inte heller några möjligheter till uppföljning.

I andra länder med ett liknande samhällssystem som Sveriges har statens roll som ledare och finansiär varit central för att öka eller bibehålla idrottens internationella konkurrenskraft. Det är medel från staten som utgör kärnfinansieringen som gör idrotten till en attraktiv samarbetspartner för andra aktörer.

Slutsatsen är att om politiska mål för den svenska elitidrotten inte formuleras finns inga förutsättningar för ett statligt stöd för en satsning på elitidrott – ett stöd som krävs för att den nuvarande utvecklingen ska brytas. Staten måste också avge en viljeyttring för att näringslivet ska ha något att förhålla sig till för sitt stöd till elitidrotten. Ett ökat och öronmärkt statligt stöd till elitidrotten är av många skäl väl spenderade pengar – för Sverigebilden utomlands, för sammanhållningen i Sverige, för mångfalden inom idrotten och för skapandet av svenska förebilder.

Om drygt ett år är det val – vilket parti plockar upp handsken? Vem ska vi rösta på som tycker det är viktigt att Sverige kan hävda sig på högsta internationella nivå i många olika idrotter och grenar? Det är bredden i OS-truppen och ett stort antal möjliga medaljchanser som skapar förutsättningarna för att det ska bli medaljer. Görs inget är risken mycket stor för att den svenska OS-truppen kommer hem med färre medaljer från Paris 2024 och Los Angeles 2028 än vad vi vant oss vid.

DN Debatt. augusti 2021

DebattartikelPer Palmström, vice ordförande i Sveriges olympiska kommitté (SOK) 2013–2021