Låt mej presentera idrottsministern!

Talet som Stefan Löfven inte höll

Till sist det som så många människor i vårt idrottande land tycker är allra viktigast. Idrottsminister. Innan jag berättar vem jag har utsett vill jag säga något om bakgrunden.

Låt mej börja med att vara lite personlig.

I min barndoms Sunnersta var idrottsklubben lika viktig för mej som SSU-klubben. När jag flyttade till Ö-vik blev Modo laget i mitt hjärta. Idrotten kom för mej att betyda gemenskap, kamratskap, glädje och fostran i demokrati och samarbete. Den erfarenheten har varit ovärderlig i mitt fortsatta liv.

Den svenska idrottsrörelsen är landets i särklass mest utbredda folkrörelse.

890 000 personer i Sverige har ledaruppdrag i någon idrottsförening. 73 procent av barn och ungdomar i åldern 6 – 12 år är medlemmar i en idrottsförening. I åldern 13 – 25 år är andelen 41 procent. Drygt 160 000 ungdomar i åldern 7 – 25 år deltar varje dag i en bidragsberättigad idrottsaktivitet. 

För ett antal år sedan frågade man barn och ungdomar vilken person de hade störst förtroende för. På första plats kom föräldrarna. På andra plats kom idrottsledarna, som ofta är extra stöd, ”extramammor eller extrapappor”. 

De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på ca två kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på två miljarder kronor.

Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare och otryggare.

Nu syns oroande signaler om idrottens utveckling. Antalet föreningar och antalet lokala aktivitetstillfällen bland barn och ungdom minskar.

Rapporten ”Statens stöd till idrotten – uppföljning 2019” från Centrum för idrottsforskning (CIF) skulle kort kunna sammanfattas med orden ”Färre unga idrottar”. 

Men också elitidrotten går kräftgång. Under hösten 2020 publicerade RF rapporten ”Remiss – elitidrott 2030”.

”Något är på väg att spricka”, kan man läsa i avsnittet med rubriken ”Ett sluttande plan.”

En svagare idrottsrörelse ger ett svagare Sverige. Jag saknar idag idrottsledare i det politiska samtalet. Och jag saknar också politiska företrädare som brinner för, och som kan, idrottens svåra frågor. Ett bättre samtal oss emellan skulle bland mycket annat gott också kunna hjälpa till att köra det s.k. politikerföraktet på porten.

Vårt land förändras, liksom diskussionen om det. Bestialiska mord på unga människor har dominerat löpsedlar och nyhetsprogram. Alltfler känner rädsla och vanmakt.

De akuta frågorna handlar om polisresurser, om rättssystemets möjligheter att snabbt lagföra brottslingarna, så att de skyldiga grips och döms. Detta måste lösas imorgon, eller helst igår.

Men låt oss försöka ha minst två tankar i huvudet samtidigt.

I idrotten, i föreningen och laget spirar också ungdomarnas drömmar. Någon vill bli gymnastiklärare och tränare. Någon drömmer om att bli en ny Zlatan. I idrottens mäts framgången i medaljer och proffskontrakt, inte i rånarbyten och stulna bilar. Så kan elitidrottarna istället för de kriminella bli goda förebilder bland de unga.

Vi måste tillsammans bygga en starkare svensk idrott. Regeringen har därför idag beslutat att tillsätta en bred parlamentarisk utredning, som inom ett år ska lämna förslag om hur den svenska idrotten och idrottsrörelsen ska kunna förstärkas. Utredningen ska behandla idrottens frågor över hela det politiska fältet och lämna förslag om vad som bör göras på statlig nivå, i regioner och kommuner. Det är min förhoppning att utredningen ska lämna förslag i bred politisk enighet, precis som var fallet i den klassiska utredningen ”Idrott åt alla”, som 1969 lade grunden till Sveriges framgång som idrottsnation.

Jag har idag också utsett ett särskilt statsråd med placering i statsrådsberedning till idrottsminister. Med det vill jag markera, att en framtida framgångsrik idrottsrörelse behöver stöd från olika sektorer i samhället. Det förutsätter att departementen samverkar ännu bättre inom idrottsområdet. Inom utbildningsväsendet behövs kraftfulla lyft för att bättre kombinera studier och elitidrott både i gymnasiet och på universitet och högskolor. Förbättrade anläggningsförutsättningar förutsätter kanske förändringar i plan- och bygglagen. Ansvaret för finansieringen måste läggas fast genom bra dialog, under statsrådets ledning, mellan kommuner, regioner och stat. 

Mina och regeringens ambitioner för den framtida idrotten syns också i personvalet.

Den nya idrottsministern har lång erfarenhet från idrott och politisk verksamhet både i stat och kommun. Jag är glad att kunna hälsa en person, som också är en av landets mest meriterade idrottsledare, välkommen till regeringskretsen.

Som ni ser är det också ett socialdemokratiskt statsråd. Jag ska inte göra någon hemlighet av att skälet är att vårt parti vill arbeta hårdare med idrottsfrågorna. Där har jag, fram till idag, faktiskt en hel del dåligt samvete. Nu lovar jag, att det ska det bli ändring på detta.

Välkommen fram på scenen!