Dragkamp i idrotten

Ända sedan slutet av 80-talet har jag varit en flitig mötesordförande vid årsmöten med mängder av specialförbund. För den som älskar idrott, inte endast ”den egna”, är det en fantastisk möjlighet till kunskap och inlevelse i andra förbunds och idrottsledares vardag och verklighet. Och det är roligt att också få hjälpa till. Ibland förstörs årsmöten av att t.o.m. välkända idrottsledare inte kan ställa ”bifall” mot ”avslag” på ett korrekt sätt.

Häromdagen var det Svenska Dragkampförbundets förbundsmöte.

Min kärlek till dragkamp började spira genom svärfar Bengt Ahlboms historier om OS i Stockholm 1912. Så här beskrev han den svenska dragkampstriumfen:

”15 000 åskådare skrek sig hesa, när sju bastanta Stockholmspoliser – med en Möjafiskare, bred som en lagårdsdörr, som ankare – drog upp Londons som oslagbara betraktade ”bobbies” – åtta jättar med fladdrande sjömansbyxor och engelska flaggan i nästan naturlig storlek på bröstet.”

Nu är inte längre dragkampen olympisk gren. Nu skriker sig inte längre 15 000 åskådare hesa. Men fortfarande är det en älskad idrott och bedrivs av 40 föreningar i landet. Dragkampen skapar glädje och gemenskap landet runt. I Bergsåker och Björke. I Stöde och Stenungsund. I Ydre och Simlångsdalen. Så medverkar dragkampen till att hela Sverige lever, behåller och vårdar idrottslig tradition och skapar mål och mening i barns och ungdomars liv. U 23-laget åker till VM i Kapstaden och vinner silver i mixedklassen.

Förbundet bärs upp av engagerade idrottsledare. Kärleken till den egna idrotten, inte feta arvoden, är motivet.

1903 bildades föregångaren till RF av bl.a. ett antal dragkampsföreningar. Nu, drygt 100 år senare, är samma organisation på väg att kasta ut dem ur gemenskapen tillsammans med ett antal andra mindre förbund. Om något år ska förbunden ha minst 25 föreningar. Och det mest fantastiska. Anslagen från RF dras ned dramatiskt. När man har fler än 50 föreningar får man s.k. dubbelt organisationsstöd. 2020 får därför förbundet med 40 föreningar 1 713 000 kronor i RF-stöd. Om två år, 2022, blir summan däremot 560 000 kronor. Mer än två tredjedelar av stödet försvinner på två år!

Förbunden får nu uppmaningen att slå sig samman, så att föreningarna i det nya förbundet blir fler. Vem tror på allvar att engagemanget i t.ex. Dragkampförbundet och Varpaförbundet ökar, om förbunden slår sig samman? Så talar i första hand byråkrater och näringslivsmänniskor, när man slår samman myndigheter och företag.

Och vem tror på allvar att ett förbund med 26 föreningar, varav kanske några är svaga och t.o.m. ”papperskonstruktioner”, är bättre än det med 25, starkare och med tradition, engagemang och historia.

Riksidrottens ledning är den enda ledning i Folkrörelsesverige som arbetar hårt och målmedvetet för att göra sig av med medlemmar. Det är mycket ovanligt men sällsynt modigt.

”Wir schaffen das!” (Vi klarar det!)

Så sa hon, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, när de stora flyktingströmmarna drog över Europa 2015. Och den omvalde ordföranden i Svenska Dragkampförbundet, Mats Hamberg, legendarisk idrottsledare, sa så här som avslutning av förbundsmötet: ”Vi fixar det här!”

Han vet vad han talar om. Nästan på egen hand har han bildat ett antal nya föreningar i sin hembygd Härnösand/Västernorrland. Det är den ena vägen till framgång. Den andra är att som förbundsordförande arbeta för att riksidrotten i större utsträckning ska ledas av ett starkt lag med bakgrund, själ och hjärta i idrottsrörelsen. Det utesluter inte alls, tvärtom, erfarenhet från t.ex. näringsliv och statlig förvaltning. Det finns många idrottsledare med den kombinationen.

Riksidrottens nuvarande ordförande Björn Eriksson har sin bakgrund i ”Myndighetssverige” som bl.a. tullchef och rikspolischef. Vice ordföranden Tommy Ohlström, den ende som ibland syns bredvid ordföranden, har arbetat som politisk tjänsteman (s) och som VD och ordförande i KF. De är båda utomordentligt trevliga människor, och jag tror att de båda har gjort ett gott jobb i sina civila karriärer.

Att framgångsrikt leda idrottsrörelsen är dock annorlunda än att lägga ned polisstationer och Konsumbutiker. Svensk idrott har en själ. Det blir extra tydligt vid ett årsmöte med ett hotat förbund.