Om du vill bli medlem i föreningen betalar du in 250 kronor till plusgiro 935770-0. Skriv också din mailadress.
Den unga folkrörelsen
Den svenska idrottsrörelsen växte fram i en tid och i ett samhälle, där folkrörelser redan var etablerade. Frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen är de tre viktigaste exemplen. Deras styrka är inte längre vad den har varit.
Sveriges förste professor i idrottshistoria, Jan Lindroth, skrev 1974 doktorsavhandlingen ”Idrottens väg till folkrörelse – Studier i svensk idrottsrörelse till 1915” (Uppsala Universitet 1974). Jan Lindroth jämförde idrotten med de övriga klassiska folkrörelserna. Viktiga kriterier för en folkrörelse var bl.a. frivillighet, självständighet, stor medlemsanslutning och social och geografisk spridning. Han tillförde också det ideologiska inslaget och ett dynamiskt moment.
När allting började
Självständiga föreningar gick samman och bildade regionala distriktsidrottsförbund (DF). Sju föreningar bildade Stockholms Idrottsförbund på restaurang Runan den 21 juni 1898. Förste ordförande blev Sigge Stenberg, vid den tiden ordförande i AIK.
Föregångaren till RF, ”Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund” bildades den 31 maj 1903. Först 1947 ändrades namnet till Sveriges riksidrottsförbund. Vid bildandet 1903 fanns endast 35 föreningar med ca 2 000 medlemskap.
Redan efter ett år, 1904, bildades specialidrottsförbund, där föreningar inom samma idrott höll samman för att utveckla just den idrotten. Svenska Fäktförbundet bildades 1904.
Medan de andra folkrörelserna försvagades, stärktes idrottsrörelsens position. Det fanns anledning för Jan Lindroth att bl.a. i samband med RF:s 100-årsjubileum beskriva situationen: ”Idrottsrörelsen – detta stolta slagskepp i moder Sveas i övrigt sjunkande folkrörelseflotta.”
Professor Johan R. Norberg skriver så här i RF:s jubileumsbok från 2003:
”Den interna beslutsprocessen inom RF baserades på traditionellt föreningsdemokratiska principer, det vill säga tanken att medlemmarna skall styra sig själva.”
Den svenska idrotten organiserade sig ”underifrån”, därför att föreningarna bl.a. ville tävla mot varandra och sprida den goda idrotten till fler. Man ville ha regionala organ och en central organisation för att klara av de uppgifter som krävde regional och nationell samordning. Så började bygget av en av världens starkaste folkrörelser.
Idrottsrörelsen idag
Idrotten är idag landets i särklass största folkrörelse. Den svenska idrottsrörelsen har över 3, 1 miljoner medlemmar.
Idrottsföreningens aktiviteter är oftast kittet i bostadsområdet. Den är en samlingspunkt för barn och ungdomar med olika etnisk bakgrund. Där lär sig ungdomar demokrati, ansvar och respekt för sina motståndare. I idrottens mäts framgången bl.a. i medaljer och proffskontrakt, inte i rånarbyten och stulna bilar. Så kan elitidrottarna istället för de kriminella bli goda förebilder bland de unga.
I Brommapojkarna, denna fantastiska fotbollsförening i västra Stockholm, var för några år sedan 38 procent av ungdomarna födda utomlands eller hade föräldrar som var födda utomlands. Var i samhället hittar vi en plats, där integrationen fungerar bättre än i idrottens normala verksamhet?
Folkrörelsen är lönsam …
Den unika folkrörelsemodellen, som vi också hittar bl.a. i de nordiska länderna, är också en mycket effektiv sedelpress.
De 650 000 ideella idrottsledarna lade för några år sedan ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på nästan två kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på två miljarder kronor.
När folkrörelsen, och glädjen i det ideella arbetet hotas, är också ekonomin i föreningar och förbund i fara.
Från fri folkrörelse till politisk entreprenör
2008 var det ordinarie statsanslaget drygt 1, 8 miljarder kronor. 2018 var statsanslaget drygt 1, 9 miljarder kronor.
En hastig blick i RF:s verksamhetsberättelse för 2018 visar att nästan 10 miljoner gick till ”idrotter i segregerade områden”, nästan 30 miljoner till en ”skolsatsning”. 70 miljoner till ”etableringsstöd för nyanlända”. Och så det senaste påhittet, 20 miljoner kronor till ökad idrottsaktivitet bland de äldre, en verksamhet som ska göras tillsammans med pensionärsorganisationerna. Snabbt blev det 130 miljoner kronor, som svensk idrott, om ledarna själva hade fått välja, skulle ha använt på ett helt annat sätt.
Alltmer förvandlas idrottsledarna till entreprenörer för politiska beställningar.
Ett besök i förbundens verklighet
Om folkrörelsernas självständighet skrev Jan Lindroth i sin avhandling:
”Självständigheten avser främst relationerna till den offentliga sektorn. Folkrörelsekaraktären äventyras inte av statsbidrag och därmed följande offentlig insyn men väl av en utveckling, som leder till att en folkrörelse (organisation) börjar få en ställning av offentlig myndighet”.
Ett besök vid ett årsmöte i ett specialförbund kan numera vara en skakande upplevelse.
Svenska Fäktförbundet, där jag själv var ordförande 2001 – 2017, har under många år arbetat med ett förankrat strategiarbete.
Efter en bred remiss i föreningarna antogs programmet ”Fäktningen inför framtiden”, första gången 2004. Nyckeltal som då var viktiga för svensk idrottsrörelse fastställdes. Det handlade om antalet föreningar, antalet medlemmar, antalet ungdomar i lokala aktiviteter och antalet s.k. lärgruppstimmar i SISU. En positiv utveckling av dem skulle ge ett starkare förbund. Men nyckeltalen var också avgörande för vilket stöd förbundet fick från RF. Enigheten var stor mellan RF och förbund om vilka faktorer som gjorde svensk idrott bättre. Svensk fäktning ökade t.ex. antalet lokala barn- och ungdomsaktiviteter kraftfullt. Och stödet från RF ökade.
Nu är situationen dramatiskt annorlunda. SF-stödet, som förbundet bestämmer användningen av själv, minskar med 618 000 kronor på tre år, från 2 198 000 kronor 2018 till 1 580 000 år 2021, eller med hela 28 (!) procent. Det är oerhörda summor som försvinner från ett förbund som, i likhet med 60 andra, endast har små kommersiella intäkter.
Bakgrunden är trist. RF har inte lyckats höja det statliga stödet till idrotten. Och lika illa har det varit med besluten om hur stödet ska användas. Alltmer styrs av politiska pekpinnar, som jag visade här ovanför.
Myriad av bidrag
Specialförbundens basbidrag från RF ökade med endast 10 procent under åren 2008 – 2018. Inflationen gröpte ur mycket under de åren. Nu sänks de till 2021!
Förbunden, varav Fäktning är ett, tvingas nu istället söka bland en myriad av styrda bidrag från det RF, som alltmer tar rollen som myndighet. Bidragen går till olika projekt, som riksdag och regering mer eller mindre har tvingat på idrotten.
Riksidrottsstyrelsen och anställda på RF-kansliet tvingas nu berätta, för att göra regering och riksdag till lags, att de vet bättre än fäktledarna i landet hur man bygger ett starkt och framgångsrikt förbund. Och därmed en stark och framgångsrik del, förvisso rätt liten, i svensk idrott.
Nu finns fyra s.k. verksamhetsstöd, fyra s.k. projektstöd och även olika ”uppdragsersättningar”. För att inte tala om alla specialbidrag till föreningar och distriktsförbund.
Som en av de finaste idrottsledare jag känner resignerat sa före årsmötet: ”Den viktigaste frågan inför årsmötet är hur vi ska kunna få ombuden att acceptera att de inte bestämmer över förbundets framtid.”
Det är numera långt till Johan R. Norberg formulering om ”tanken att medlemmarna skall styra sig själva.”
Eller Jan Lindroths syn på den självständighet som äventyras när organisationen
”börjar få en ställning av offentlig myndighet”.
Flera steg på väg mot myndighet
Tidigare hade distriktsförbunden en självständig ställning. Det skapade mycket gott.
Förbunden gjorde egna program och egna verksamhetsplaner, självfallet helt i linje med riktlinjer och principer från Riksidrottsmöten. Så kunde det centrala arbetet förankras i den regionala idrottens behov, drömmar och konkreta önskemål.
Det var t.ex. Stockholmsidrotten som, tillsammans med politikerna i Stockholms stad, tog initiativ till ansökan om OS 2004. Spelen gick till Aten. Men kampanjen gav ett lyft för Stockholmidrotten. Anslagen till underhåll och reinvesteringar ökade under 1996 och 1997. De nya anläggningarna Eriksdalsbadet, Sätrahallen och Spångahallen är en direkt följd av försöken att få OS till Stockholm 2004.
Initiativet gav också ett lyft för Sveriges idrott. Genom samverkan mellan näringslivet och staten, där Olof Stenhammar var chefskonstruktören, startade SOK:s topp- och talangprogram, som gav 20 miljoner om året från staten och näringslivet i sju år. Det ledde till att Aten 2004 blev ett av våra främsta sommar-OS.
Det regionala och lokala inflytandet har nu minskat kraftigt. Istället har centralstyrningen ökat.
För några år sedan tog RF-stämman bort distriktsförbundens rösträtt. Därmed försvann garantin för att frågorna på Riksidrottsmötet också skulle få en regional och lokal belysning med argument och ombud från hela Sverige.
För några år sedan bestämde Riksidrottsmöten också, att distriktens chefer istället skulle vara anställda av RF. 19 distriktsidrottschefer fick RF:s generalsekreterare som chef. Man behöver inte gå managementkurser eller själv ha varit chef i t.ex. näringsliv och kommunal förvaltning för att inse att detta naturligtvis är helt uppåt väggarna. Nya styrelser, ofta med ledamöter med mycket goda kvalifikationer och lång erfarenhet av ledarskap, upptäcker nu att de inte längre har inflytande över sin egen chef, sitt eget kansli och sin egen verksamhet.
Distriktens handlingsplaner är sedan en tid tillbaka formulerade och utformade på RF-kansliet. I praktiken är distrikten nu regionkontor i RF med huvudkontoret vid Skanstull i Stockholm.
Vid Riksidrottsmötet 2019 beslutades att ett antal medlemmar skulle kastas ut, om de inte når upp till vissa gränser för antalet medlemmar och föreningar. Lösningen skulle vara sammanslagningar av förbund. Så talar företag och myndigheter, inte folkrörelser.
Den svenska idrotten är unik, den enda organisation som aktivt gör sig av med medlemmar.
Viktiga frågor
Det finns anledning att ställa ett antal frågor, som endast kan besvaras genom noggrann genomgång av protokoll mm från Riksidrottsförbund och RF-stämmor. De viktigaste är:
Vilka är de verkliga motiven bakom denna förändring från folkrörelse till myndighet? Vilka har varit de drivande personerna genom åren? Se där en viktig uppgift för dagens journalister och morgondagens idrottshistoriker!
En förklaring till det som sker kan vara bristen på ideologisk diskussion.
1985 bildades SISU som självständigt studieförbund bl.a. för att stimulera den ideologiska debatten, precis som hos andra folkrörelser. Det är nu nedlagt som självständigt förbund. Styrelser och kanslier har helt slagits samman med RF.
För ett antal år sedan gav RF ut tidningen ”Svensk idrott” med en debattsida som lämnade en hel del övrigt att önska. Men den fanns. Tidningen gjordes senare om till något som mest liknade en kokbok. Lite senare lades också kokboken ned. Ingen ny debattsida uppstod på nätet, trots att det ju ger oerhörda möjligheter.
Idrott för idrottens egen skull?
Vad händer, när ”idrotten inte får syssla med idrott?” Finns det risk, att det ideella ledarskapet förtvinar? Hur går det, när idrottsledare, som fäktledaren ovan, känner att de inte själva bestämmer över förbundets eller föreningens verksamhet.
Om detta kan ny forskning ge svar. I väntan på dessa kan listan med frågor göras ännu längre.
I ”Idrott och samhälle” den 1 september 2017 skriver lektorerna vid Umeå universitet Cecilia Stenling och Josef Fahlén om resultat och slutsatser efter intervjuer med 218 slumpvis utvalda idrottsföreningar. Deras avslutande fråga lyder:
”Givet att svensk föreningsidrott är en ideell rörelse men med stort offentligt resursberoende – vilka är de långsiktiga konsekvenserna för denna rörelses autonomi, om föreningar lånar sig till externa mål i utbyte mot ersättning?”
Mats Trondman, professor i kultursociologi vid Linnéuniversitetet, skriver bl.a. så här i ”Idrott och samhälle” den 24 juni 2019:
”Barn och unga kommer till idrotten för att idrotta, inte för att stärka demokratin eller öka integrationen. Det är bara om idrottens egenvärde sätts i centrum och uppfylls som idrotten även kan bli medel för andra mål.”
Något att fundera på både för statsråd med ansvar för idrottsfrågor och för landets idrottspolitiker och idrottsledare. Och i en tid, när andra folkrörelser näst intill förtvinar, är det särskilt angeläget att inte göra om deras misstag.
Låt oss inte få uppleva doktorsavhandlingen ”Idrottens väg från folkrörelse.”
Lars Liljegren
Lars Liljegren var under åren 1976 – 1984 med i styrelsen för Svenska Handbollförbundet, bl.a. som vice ordförande. 1985 – 2007 var han ordförande i Stockholms Idrottsförbund. Ordförande i Svenska Fäktförbundet 2001 – 2017. Ledamot i Riksidrottsstyrelsen 1987 – 1999. Ledamot i den första styrelsen för SISU, idrottsrörelsens studieförbund, 1985 – 1987.
Sedan 2019 ordförande i Svenska idrottshistoriska föreningen.
Ett medlemskap i Svenska idrottshistoriska föreningen innebär:
- Årsskriften ”Idrott, historia och samhälle.”
Skriften innehåller artiklar, uppsatser och recensioner om skilda idrottshistoriska teman. Omfånget varierar normalt mellan 140 och 180 trycksidor. Det senaste numret behandlade bl.a. ”Idrottens demokratifostrande” och tennisprofilerna Lennart Bergelin och Sven Davidson på 1950-talet.
- Medlemsbladet SVIF-Nytt
Skriften kommer ut två gånger om året och innehåller spännande artiklar.
- Inbjudan till möten, två – tre sammankomster per år
Under de senaste åren har vi tagit upp bl.a. följande ämnen vid våra höstmöten:
”OS i Stockholm och Åre 2026 – vad kan vi lära oss av tidigare ansökningar?”, ”Idrott och doping”, ”Idrottens spelberoende” och ”Sport och Sápmi – ett samtal om minoriteter och idrott” i samband med utställningen på Riksidrottsmuseet.
Om du vill bli medlem i föreningen betalar du in 250 kronor till Plusgiro 935770–0. Skriv också din mailadress. Medlemsavgiften är densamma för privatpersoner, institutioner och organisationer. Välkommen!