Varför får inte Sverige arrangera OS?
Det var rubriken på det möte vi arrangerade i Stockholms Idrottshistoriska Förening i veckan. En av tankarna var naturligtvis att försöka se, om det går att åter väcka liv i tanken på ett OS till Sverige – sommar eller vinter.
En panel med kompetenta och prestigelösa personer ledde oss genom kvällen. Per Palmström, vice ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, berättade om sin och SOK:s förklaringar. Helene Hellmark Knutsson, nyvald ordförande i RF-SISU Stockholm, talade om den regionala och lokala idrottens betydelse för framtida framgång. Karin Ernlund, centerns idrottsborgarråd, och Martin Nilsson, kanslichef hos socialdemokraterna i Stockholms stadshus och närmaste medarbetare till Karin Wanngård (tidigare finansborgarråd), berättade varför det uppstod en politisk strid om OS-ansökan.
Men där fanns också en värdefull samsyn om mycket mellan paneldeltagarna.
Det har ju gått 23 år sedan ett fullsatt Stockholms stadion den 5 september 1997 kl. 18.50
på storbildsskärmen såg IOC:s ordförande Juan Antonio Samaranch, säga ” The city that will have the honor and responsibility to organize the 2004 games is………………. Så gör han en konstpaus som varar I nästan fem minuter, tyckte vi på läktarna. Och sedan fyller han i: Athens”!
Då startar omedelbart världens genom tiderna mest effektiva brandövning. 16 000 personer försvann på en kvart!
Vi slickade sår i några år. Och sedan bestämde sig SOK på hösten 2016 att försöka starta en ny omgång, inför vinter-OS 2026.
Så kom valet 2018. Dagarna efter valet samlades de borgerliga partierna för att bilda den något överraskande koalitionen tillsammans med Miljöpartiet. De fick därmed majoritet och kunde hålla socialdemokraterna borta från de fina borgarrådskorridorerna i Stockholms stadshus.
Det var ju ingen nyhet för någon av oss att en ny majoritetskoalition, som bl.a. innehöll de direkt idrotts- och OS-fientliga partierna Liberalerna och Miljöpartiet, skulle få svårt att göra något positivt för en OS-ansökan.
Beskedet vid den första gemensamma presskonferensen var att planerna på OS och Paralympics till Sverige 2026 var nedgrävda. Det nyblivna finansborgarrådet Anna König Jerlmyr, sa att ”det saknas tydliga underlag för ett vinter-OS just nu.” Karin Ernlund, centern, tillträdande borgarråd med ansvar för idrottsfrågor, hade samma svar.
Men humlan, som inte borde kunna flyga, flög ändå. SOK baxade fram en ansökan till ett avgörande beslut vid IOC:s möte i Lausanne.
I den vackra staden stod ledande företrädare från Stockholm och solade sig i glansen. Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr (m), sjöng ABBA:s ”Dancing Queen” i talarstolen. Det politiska hyckleriet nådde episka höjder.
Den 24 juni 2019 dog våra drömmar om olympiska spel och Paralympics i Stockholm. Milano-Cortina vann världens finaste idrottsevenemang.
På hemmaplan hade de ansvariga politikerna berättat ”att visst kunde Stockholm hyra ut sina anläggningar” under ett OS. Entusiasmen var måttlig för att uttrycka sig försiktigt. Medan konkurrenterna entusiastiskt slogs för att få världens finaste arrangemang.
Samtalet den här kvällen visade dock att det kan finnas en öppenhet att försöka igen. Och några mycket ansvariga inom idrott och politik träffade varandra igen.
Centrala frågor är hur idrottsrörelsen i Stockholm ska kunna övertyga politiker, att också ett OS, världens finaste arrangemang, kanske ska få kosta något. Det är svårt att förstå varför inte idrottsarenor, som verkligen behövs i regionen, inte ska få kosta pengar just därför att de också ska användas under ett OS. Flera anläggningar, bl.a. för skidor, behövs ju. Det nya Eriksdalsbadet, Sätrahallen och Spångahallen är direkta resultat av kampanjen för OS 2004, när Stockholms ville vinna trovärdighet genom att satsa på idrotten. Stockholm måste också förtjäna ett OS. Varför ge OS till en stad, som inte själv vill satsa på idrott?
Den mest glädjande nyheten för alla som älskar idrott i Stockholmsregionen är, att Liberalernas okrönta drottning i Stockholm, skolborgarrådet Lotta Edholm, har slutat. Den värsta bromsklossen har checkat ut från Stadshuset.
Hennes första kommentar vid det senaste försöket var den här:
Det får inte ske på bekostnad av skattebetalarna och andra viktiga åtagande. Det är brist på idrottshallar, simhallar, ishallar och ridhus. För oss är det mycket viktigare än ett arrangemang som varar bara ett par veckor.
Vilka idrottshallar, simhallar, ishallar och ridhus har Lotta Edholm tagit initiativ till, när det nu inte blev något av med OS 2026?
Jag tycker synd om alla idrottsintresserade liberaler, bl.a. min fru, som till Liberalernas länsförbunds årsmöte skrev en motion om att partiet borde stödja OS i Stockholm. Och i styrelsen för RF-SISU Stockholm, som Stockholm Idrottsförbund numera heter, har under lång tid funnits två politiskt aktiva liberaler. Man kan undra vad de har gjort och hur de har mått.
Liberalerna har glömt sin historia, eller också bytt uppfattning, vilket man enligt kritikerna har gjort alltför ofta genom historien.
Folkpartiet var det mest OS-entusiastiska partiet i Stadshuset fram till 1994. Före valet 1991 skickadedåvarande fritidsborgarrådet Lennart Rydberg (Fp) ett brev till idrottsorganisationerna i Stockholm och berättade att partiet ville söka sommar-OS.
Folkpartiet motionerade redan den 28 februari 1966 till Stockholms kommunfullmäktige om att Stockholm borde söka olympiska vinterspel (!).
I Folkpartiets kommunala valkampanj i Stockholm 1994 förekom ofta slagordet ”Dagis istället för OS”. Det var inte så lyckat. Partiet förlorade en tredjedel av sina mandat i fullmäktige. Så kan det gå.