Ge svensk idrott en ledning!

”Anders lunch.” Så stod det på två dagar i min kalender den senaste veckan. Den ene Anders, relativt ung, leder ett stort och folkkärt förbund med stora kommersiella intäkter. Han fick nyss träffa påven på den internationella kongressen i Rom och kunde också åka hem med ett beslut om VM till Sverige 2025.

Den andre Anders, lite äldre och med ytterst kvalificerat ledarskap i försvaret på meritlistan, leder ett förbund med stora framgångar i den svenska idrottshistorien. Några av oss minns båda Lasse Halls guldmedaljer i Helsingfors 1952 och i Melbourne 1956 och lagets brons i Moskva 1980. Han och alla i förbundet hoppas nu stort på de få, men duktiga, idrottare som nu återigen kan vara på väg mot de internationella arenornas prispallar. Han har också under flera år följt den breda barn- och ungdomsidrotten genom barnens fotboll och simning.

Anders Larsson i Ishockeyförbundet och Anders Emanuelsson i Mångkampsförbundet – två fina ledare med en gemensam ambition, att utveckla och hålla ihop den svenska idrottsrörelsen.

Låt oss börja med lite statistik från de två förbunden.

Båda förbunden har tappat föreningar. Ishockeyns ungdomsaktivitet har minskat, medan Mångkampens har ökat. Det har skett genom en utveckling av idrotten, som har gjort det allt roligare för unga att vara med i mångkampen.

Det följer mönstret. De stora lagidrotternas aktivitet minskar, medan de mindre individuella idrotterna ökar. Alla vet vi om, att de stora lagidrotterna tar mest stryk av det faktum att tusentals människor flyttar till de storstadsområden, där anläggningarna inte finns.

Många små förbund ser nu ut att bli av med en stor andel av sitt centrala stöd, när de inte når upp till tillräckligt antal sammankomster för lokalt aktivitetsstöd eller antal föreningar. Käcka tjänstemän på RF-kansliet och ledamöter i Riksidrottsstyrelsen uppmanar företrädare för de små förbunden att slå sig samman med de större. Så talar pratmakare utan erfarenhet av att leda förbund och utan känsla för idrottens väsen. Så gör myndigheter och företag. Det är svårare, för att inte säga omöjligt eller olämpligt, att göra det med organisationer som har själ och hjärta.

Omgivningen utanför idrotten förvånas nu över att landets största folkrörelse är den enda som systematiskt försöker göra sig av med medlemmar.

Nu har de mindre förbunden av RF fått reda på, att historiska siffror ska ligga till grund för bedömningen av vilka som ska få lämna organisationen eller få mindre stöd. Det självklara alternativet hade ju varit att t.ex. låta 2022 års siffror bilda underlag för bedömningen. En sådan framtidssignal skapar engagemang och kamplust och en vilja att förbättra sig. De nuvarande beskeden om retroaktivitet skapar missmod och förtvivlan.

Jag vet vad jag pratar om. I Fäktförbundet började vi mäta och följa viktiga nyckeltal. Och efter något år gav det resultat. Med stor stolthet skrev jag följande i en verksamhetsberättelse för Svenska Fäktförbundet:

”Om Svenska Fäktförbundets ökning hade varit svensk idrotts, skulle antalet aktivitetstillfällen ha varit 72 miljoner istället för 52 miljoner år 2013”.

När jag talar med de båda ringer Leif Östlings fråga i huvudet: ”Vad fan får jag för pengarna?” Det var lätt att svara honom. Han fick bl.a. en kostnadsfri civilekonomutbildning vid Göteborgs universitet och en civilingenjörsutbildning vid Chalmers.

Det är mycket svårare att berätta vilken nytta Mångkampsförbundet och Ishockeyförbundet har av alla de statliga pengar som går till RF. Och för Mångkampens del är man dessutom på väg att förlora den lilla rännil som tar sig förbi RF-kansliet.

Sex stora förbund (ishockey, handboll, fotboll, basket, simning och bandy) gjorde sin ”Östling” i en motion till RF-stämman i våras. Den hade den träffande rubriken ”En slagkraftig organisation på central och regional nivå med idrotten i fokus.”

Även om motionen var mycket allmänt skriven, är det ingen hemlighet vad den handlade om. Det var en kritik mot att basstödet till SF inte har ökat, samtidigt som RF:s personalkostnader ökade med 17 procent på två år. Det var en kritik mot alla de ”politiska beställningar” som regering och riksdag gjort. Det kallas ”skolsatsning”, ”etableringsstöd för nyanlända”, ”idrottsaktivitet för äldre” och mycket annat. När jag själv räknade, fick jag ihop 130 miljoner kronor per år, som svensk idrott, om ledarna själva hade fått välja, skulle ha använt på ett helt annat sätt. Varför vågade inte Riksidrottsstyrelsen säga nej till de mest provocerande tokigheterna?

När jag pratar med dessa två förbundsordföranden, konstaterar jag, att för dem får varje beslut en mycket konkret betydelse i det egna förbundet. De besjälas också av ambitionen att hålla ihop svensk idrottsrörelse. Och jag ställer den naturliga frågan: ”Varför är inte båda redan med i Riksidrottsstyrelsen?”

I tolv år var jag själv med där. En stor andel av oss var på den tiden förbundsordföranden i special- eller distriktsförbund. Den leddes av Arne Ljungqvist.

Med en bättre ledning skulle många tokigheter under senare år ha kunnat undvikas. Av de 10 ordinarie ledamöterna är endast en (!) förbundsordförande. Några har en gång varit det. Att de allra flesta är vänliga och trevliga personer är en helt annan historia.

I RF:s valberedning är det dessutom så fantastiskt, att ingen, fram till stämman 2019, hade varit med i den Riksidrottsstyrelse som man ska föreslå kandidater till. Nu finns en med den erfarenheten.

Det är ingen hemlighet att flera stora förbund med stora kommersiella intäkter nu på allvar diskuterar om man ska ta ett ansvar och engagera sig bättre i RF-diskussionen eller mer eller mindre klara sig utan RF.

Samtliga specialförbund borde börja med att konstatera, att den yttersta ledningen inte är något för ledarskapets lättmatroser. Ge svensk idrott den ledning landets största folkrörelse förtjänar!