En onödig piss i Mississippi

RF:s ordförande Björn Eriksson var strålande glad och kommenterade regeringsbeskedet så här:

”Detta besked är mycket glädjande. Vi gör Sverige starkare.”

Hade regeringen gett besked om ett kraftigt ökat statsanslag till idrotten efter år av urholkning? Hade man gett beskedet att också Sverige nu skulle ta krafttag för att förbättra elitidrottande ungdomars möjlighet att kombinera den yppersta elitidrotten med högre utbildning? Hade regeringen genom förändringar i plan- och bygglagen, eller på annat sätt, gjort kommunernas ansvar för att bygga idrottsanläggningar tydligt?

Nej, så var det inte. Det är inte alltid som mungipornas vinkel står i relation till nyhetens betydelse. Ibland kan också en helt onödig piss i Mississippi få mycket mer beröm än den förtjänar.

Misslyckats med viktigaste uppgiften

Läs noga nu. Idrotten ska få 20 miljoner kronor för satsningar på de äldre. Det betyder ett påslag på statsanslaget 2018 med 0, 9 procent. RF:s 23 335 föreningar får 857 kronor vardera. Eller om vi fördelar de 20 miljonerna på de 1, 9 miljoner människor i vårt land som är i åldrarna 65 – 89 år blir det 10 kronor och 50 öre per år.

Allt började med ett löfte från finansminister Magdalena Andersson och dåvarande äldreminister Lena Hallengren, när de stod i en boxningsring på Narva boxningsklubb i Stockholm i maj förra året. De lovade att de efter en valvinst skulle satsa på idrott, friluftsliv och studiecirklar för äldre.

Statsanslaget under tiden 2008 – 2018 har ökat från 1 982 miljoner till 2 137 miljoner, eller med 7, 8 procent på tio år.

Riksidrottens ledning har därmed totalt misslyckats med sin viktigaste uppgift, att öka resurserna för idrottens utveckling.

Får idrotten syssla med idrott?

Anslaget innehåller numera stöd till bl.a. etablering av nyanlända ungdomar, särskilda insatser till segregerade områden och aktiviteter under skollov mm. Miljoner har rullat, ackompanjerade av trumpetstötar och entusiastiska pressmeddelanden från regeringskansli och RF.

Man behöver inte vara på dåligt humör för att se att det har varit ganska lätt att få pengar för det som ligger utanför idrottens ”kärnverksamhet”. Aktiva idrottsledare, som älskar att utveckla sin idrott, förutsätts numera i allt större utsträckning vara oavlönad arbetskraft i statens eller kommunernas tjänst. Allt oftare ställer jag frågan, om idrottsrörelsen får syssla med idrott.

Jag kan själv vittna om idrott bland äldre. Varje fredagseftermiddag samlas ett antal fäktare av båda könen i min ålder och känner idrottens lust och glädje. Vi känner en stark gemenskap. Och när jag är ute och springer på min träningsrunda, eller gör mina situps och armböjningar har jag baktanken att jag på fredag ska vara så stark, att jag vinner över en tidigare svensk mästare.

Prioritera de unga!

Det var inte många år sedan vi på en RF-stämma, efter lång diskussion och mycket tveksamhet, bestämde att det statliga lokala aktivitetsstödet skulle höjas från 20 år till 24. Vi var noga med att ungdomar skulle prioriteras. Nu ska vi också satsa extra resurser på de äldre. Finns det någon grupp kvar, som vi inte ska prioritera? För just prioritera måste varenda förtroendevald idrottsledare göra varje dag i idrottens vardag. Det borde också regeringen göra. Och hur ska det sluta för ungdomarna, om de äldres verksamhet ökar kraftigt i anläggningar som inte ens finns?

Jag brann mycket för en koncentration till ungdomarna. Ett resultat från en enkät i Haninge, där jag några år var chef för kultur- och fritidsförvaltningen, har satt sin prägel på mej.

Vi frågade om barn och ungdomar var medlemmar, och om de ville vara med i idrotten, om de inte var det.

I den grupp som hade det bäst ställt ekonomiskt var nästan alla som ville också med i idrottsföreningar. I den gruppen kunde nästan alla leva sin dröm.

I den grupp som hade det sämst ställt svarade fyra av fem av dem som ville vara med, att de inte kunde förverkliga sin dröm.

Den bilden av idrottens klassklyftor har jag burit med mej sedan dess.

Bidrag till byråkrati och integration

Från och med den här veckan har idrottsrörelsen tagit på sig ett nytt uppdrag, som inte minst ökar byråkratin och förstärker myndighetsprägeln i vår största folkrörelse. Regler och ansökningar ska skrivas. Nya anställda, kanske på distriktsförbunden, ska börja arbeta med de äldre och dessutom försöka se till att föreningarna gör det, precis som sker när det gäller barn och ungdomar som kommit till Sverige.

Svensk idrotts bidrag till integrationen är oöverträffad även utan särskilt stöd och utan särskild byråkrati.Jag nämner ofta Brommapojkarna som konkret exempel. 38 procent av ungdomarna är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Idrotten välkomnar alla. Reglerna är välkända i hela vår värld och gäller alla.

Låt kommunerna ha ansvaret!

Varför nu inte göra det enkelt för sig och undvika den byråkrati och det pappersarbete i idrottens olika organisationer, som vi redan har för mycket av?

Kommunerna har ansvar för äldreomsorgen. Se därför till att kommunerna berättar för föreningslivet vad de önskar sig, när det gäller aktiviteter för de äldre, aktivitetens omfattning och mycket annat. Låt därefter både föreningar och privata aktörer lämna in anbud. På det sättet kommer de föreningar som verkligen brinner för äldreverksamheten att göra sitt bästa. Så kan tusen blommor blomma ute i kommunerna genom god samverkan mellan kommunen och de föreningar som verkligen vill arbeta mer med de äldre. Och vi slipper att ytterligare förstärka den byråkrati på central och regional nivå som redan riskerar att förvandla svensk idrott till en något svårrörlig och tondöv myndighet.

En effekt av dialogen blir rimligen också, att kommunen får klart för sig, att anläggningarna inte räcker till dem som redan är med.

Sjuk humor från PRO?

PRO:s ordförande Christina Tallberg kommenterade regeringsbeslutet så här:

”Jag är orolig för att regeringen inte förstår hur allvarligt läget är i äldreomsorgen.”

Var Christina Tallbergs uttalande ett infall av lite sjuk humor?

Nu ska jag berätta en hemlighet. Jag är inte alls säker på att regeringen förstår hur allvarligt läget är i idrotten. Men någon borde upplysa om det.

Kanske var det väldigt olyckligt att finansministern och äldreministern släpptes in i Narvas boxningsring för drygt ett år sedan.