Bengt Wallin, en centralgestalt inom svensk idrott, har avlidit i en ålder av 86 år. Närmast anhöriga är hustrun Britten och döttrarna Lina, Sara och Åsa.
Bengt Wallin föddes och växte upp på Gotland. I Stånga lärde han sig den gotländska idrotten. Han behärskade både pärk och rövkrok. Men basketen blev den idrott som Bengt bestämde sig för att viga en stor del av sitt liv åt. Han spelade i högsta serien, där han också var domare. Han var lagledare i den högsta divisionen. Han valdes till ordförande i Svenska Basketbollförbundet och blev självklart hedersordförande, när han slutade. Då hade han också lagt ned tid och kraft på internationell basket, där han förärades med honorärsutmärkelser.
I sin bok ”Stånga – idrottssocknen” om de gutniska idrotternas historia visade han upp sambandet mellan idrottens utveckling i antikens Grekland och i hemsocknen Stånga.
Den samlade svenska idrottsrörelsen hade en stor plats i hans hjärta. Och det var den som fick glädjen av Bengts kompetens och engagemang. Den utbildade folkskolläraren, eller rättare sagt folkbildaren, personifierar några av svensk idrotts största succéer.
1971 anställdes Bengt Wallin på Riksidrottsförbundet. Hans första uppgift blev att bygga upp idrottens utbildningsorganisation.
Därefter blev hans uppdrag att etablera riksidrottsgymnasierna. Lovande idrottsungdomar skulle inte behöva välja mellan idrott och studier. Man borde kunna förena det. Kommuner och specialförbund tog ansvar för utbyggnaden av gymnasier med riksintag, där skickliga tränare och lärare såg till att båda karriärerna lyckades.
Nästa stora projekt för Bengt Wallin blev SISU, idrottsrörelsens eget, självständiga, studieförbund, som bildades 1985. Bengt blev SISU:s förste rektor. Då hade inget nytt studieförbund sett dagens ljus sedan slutet av 40-talet.
”Inget kan uppväga den kraft som själva känslan av att arbeta för den egna folkrörelsens mål kan ge. Den levande folkrörelsen idrotten vill nu också kunna använda liknande inneboende krafter,” motiverade Bengt Wallin en gång sitt engagemang för ett eget idrottsrörelsens studieförbund.
Ett eget självständigt studieförbund, precis som övriga folkrörelser hade, skulle bidra till ökad kompetens och nya nätverk. Idrottsrörelsen skulle få tillgång till en ny arena, studieförbundsvärlden, och där få impulser och nya intryck. Samtidigt skulle idrottsrörelsens studieförbund, enligt Bengt, kunna bidra till utveckling inom den övriga folkbildningsvärlden. Så blev det också. För denna banbrytande insats fick Bengt Wallin Folkbildningsförbundets högsta utmärkelse för stora insatser inom folkbildningen. Bengt var den första idrottsledaren som fått denna utmärkelse.
Till SISU rekryterades mängder av nya förtroendevalda, och även tjänstemän, ofta från samhällets utbildningssektor, ledare som var idrottsintresserade men tidigare inte hade varit engagerade på den nivån. ”Fler ska tänka mer”,var devisen vid genombrottsåren.
SISU: s utveckling var en framgångssaga. Under de första åren var den mer positiv än till och med de mest obotliga optimisterna hade vågat hoppas. 1987 var antalet studietimmar 76 000. 2001 var antalet 1 312 000.
Ett eget och självständigt studieförbund skulle också kunna stimulera idrottens ideologiska diskussion. Självständigt från huvudorganisationen skulle i studieförbundet finnas ”tankens frihet.” Det skulle vara öppenhet och högt i tak.
Bengt Wallin ville genom ideologisk diskussion, utbildning och engagemang skapa en ännu bättre idrottsrörelse genom att rätta till bristerna och vinna förankring för idrottens behov och önskemål i det omgivande samhället.
Han var ledamot i riksidrottsstyrelsen 1989 – 1995, och det var en självklarhet att han då fick huvudansvaret för att formulera idrottens idéprogram ”Idrotten vill.” Hans devis var, att ”idrotten är en medkraft till det goda i samhället och en motkraft till det onda.”
När professor Jan Lindroth 2003 i praktverket ”Ett idrottssekel” beskriver den ideologiska diskussionen i idrottsrörelsen nämner han Bengt Wallin som en av tre idrottsledare som har betytt mest för den ideologiska diskussionen från 70-talet och framåt. Det var Bengt, med rätta, väldigt stolt över.
Med konkreta erfarenheter från basketen ställde Bengt Wallin sin kraft och sin kompetens i hela den svenska idrottens tjänst. Svensk idrott har förlorat en av sina allra största.
Torsten Friberg
Lars Liljegren
Nils-Rune Nilsson
Walter Rönmark
Bengt Sevelius