(Anförande vid årsmötet den 10 april 2019)
Idrottsvänner! Tack för förtroendet!
Det här känns inte lätt. Det ska jag erkänna. Ni har valt mej till ett uppdrag som jag inte direkt har drömt om på nätterna. Kanske för att det i första hand mentalt så länge har varit så fjärran för mej.
På mina och styrelsens axlar ligger tyngden av en lång och framgångsrik historia för föreningen.
Föreningens förste ordförande var Åke Svahn, idrottsledaren, redaktören och forskaren som ledde föreningen från bildandet 1976 till årsmötet 1984. Han efterträddes av Ingvar Rörs, den idrottsintresserade juristen som blev statlig ämbetsman. Han var ordförande under åren 1984 – 1986.
I salen idag finns legendaren Jan Lindroth, den ytterst levande legenden, ”den moderna svenska idrottshistoriens fader”. Jan blev ordförande 1987 och fortsatte sedan i 27 år.
För den som vill läsa mer om vår förenings historia rekommenderar jag Jan Lindroths utomordentliga artikel i årsboken 2016. Där nämns de viktiga händelserna och vilka personer som genom åren har gjort ett uppoffrande arbete för idrottshistoriens sak. Flera av dem är till vår stora glädje med i vår styrelse. Och dessutom fortfarande relativt unga.
Kalle Örsan tog på sig uppdraget som ordförande något motvilligt 2015. Han symboliserar en annan gren av idrottshistorien, vårt länge efterlängtade Riksidrottsmuseums utveckling, ett minnesmärke, värt namnet, över svensk idrott. Kalle drömde inte heller om det här uppdraget. Han var också lite motvillig. Vi var flera som övertalade honom att ställa upp, när Jan bestämde sig för att sluta. Vi har aldrig haft anledning att ångra oss. Kalle har varit en lysande ordförande. Han också.
Från och med idag har vi en lite annorlunda ordförande. Arbetargrabben från Eskilstuna, som har den aktiva idrotten i blodet och idrottsledarskapets många och roliga uppdrag på meritlistan. Men den akademiska karriären är blygsam. Jag hade tio akademiska poäng kvar till en pol.mag., när jag blev erbjuden ett arbete som sedan ledde mej in i ett utomordentligt roligt yrkesliv. Jag tänkte, att tio poäng i företagsekonomi kan jag väl klara av på en sommar. Nu har det gått 48 somrar. Och det är ingen idé att försöka ta en examen, som i sin tidigare form nu är avskaffad.
Istället får jag söka tröst i de 14 akademiska poäng jag har klarat av i idrottshistoria, två GIH-kurser om olympiska spel under Leif Yttergrens suveräna ledning, föreningens hedersmedlem av mycket naturliga skäl. Leif arbetade i vår styrelse i 27 år.
De historiska vingslagen och de legendariska företrädarna kan naturligtvis skapa både passivitet och tvivel på den egna förmågan. Men, och det är det viktigaste, de kan också skapa inspiration och kraft i arbetet. Att leda den här föreningen är ett lagarbete. Vi är i styrelsen ett fint arbetslag som tillsammans ska möta framtiden. Och vi söker alla inspiration i föreningens historia och våra företrädares fina arbete.
På alla styrelsemedlemmars vägnar vill jag tacka för förtroendet och önska Daniel Alsarve och Karin Lindelöf särskilt välkomna i styrelsekretsen.
Den här föreningen innehåller en fin kombination av idrottsnördarna som brinner för idrottshistorien och de akademiska historienördarna som brinner för idrotten. Det är en viktig uppgift för styrelsen att hålla samman alla dessa medlemmar och fortsätta att utveckla en förening, där vi alla känner oss hemma. Ytterst symboliskt gör vi ju det genom att t.ex. utdela SVIF-priset både till våra främsta akademiska idrottshistoriker men också till idrottsledare som har gjort idrottshistorien till sin speciella passion. Vi ser det t.ex. de senaste åren. Tord Juszczak från Eskilstuna förra året och Eva Olofsson från Umeå i år.
Det var mitt tidigare arbete i regeringskansliet som på slutet av 80-talet gav mej chansen att göra konkret nytta för ett ämne jag redan då hade en stor passion för.
Min passion fick mycket näring, när jag vid mitten av 80-talet hade lyckan att gifta mej med Suzanne, på den tiden hon hette Ahlbom. Hennes legendariske far, sportjournalisten Bengt Ahlbom, var ett levande idrottshistoriskt lexikon. Bengt var också styrelsemedlem i vår förening några år, när 70-talet övergick i 80-tal.
Men det som sitter kvar är naturligtvis i första hand de oöverträffade skrönorna, som han berättade t.ex. på julaftonen till nubben, syltan och sillen, sedan han hade sjungit ”Hej tomtegubbar” baklänges.
De handlade om det svenska dragkampslaget som drog upp åtta bobbies från London ur leran på Stockholms stadion och vann guld i OS 1912. Det var en märklig historia, eftersom de brittiska poliserna var massiva, som, enligt svärfar, åtta vandrande kolonistugor med den engelska flaggan i naturlig storlek på bröstet. Eller historien om Kanaguri, japanen som försvann och några befarade att han hade begått harakiri. Eller om Sigge Jacobssons skoskav. Eller om Jim Thorpe, en av de största genom alla tider.
Sigge Jacobsson, storfavoriten som inte fick något guld 1912, hånades t.o.m. av Emil Norlander i en kuplett i Mosebackes nyårsrevy. Så här lät den:
Sigge-Sigge Jacobsson
fick tji, fick tji på maraton,
för vägarna var långa dom
och skorna dom var trånga dom.
Han sprang, han sprang så svetten rann,
men han blev bara sjätte man.
Det började egentligen i början av 80-talet. Jag var sekreterare i den arbetsgrupp som inför valet 1982 utarbetade socialdemokratins idrottsprogram. De övriga två i gruppen var Svante Lundkvist, statsråd och även Simförbundets ordförande några år, och Ulf Lönnqvist, också han statsråd så småningom och även under lång tid ordförande i Svenska Bordtennisförbundet. Det var på den tiden framstående politiker hade gjort något annat i sitt liv, vanligt arbete eller folkrörelsearbete, istället för att endast bära politiska pärmar från ungdomen till pensionen.
Vi och många andra blev övertygade om att några politiska initiativ borde komma igång för att skapa en plattform för den akademiska disciplinen idrottshistoria. Som planeringschef i statsrådsberedningen och samordnare av regeringens arbete med byggsektorfrågor fick jag av Ulf Lönnqvist, som då var bostadsminister, det ganska udda uppdraget att ”på lediga stunder” göra en enmansutredning om idrottens behov av forskning och utveckling. På den tiden var jag nyvald ordförande i Stockholms Idrottsförbund.
Jag såg till att det blev många lediga stunder. Jag brann för ämnet, speciellt för idrottshistorien.
I november 1987 presenterade jag i serien ”Statens offentliga utredningar” skriften SOU 1987:70 med det pampiga namnet ”Betänkande av utredningen om frågor om utbildning och forskning inom fysisk fostran och idrott”.Jag föreslog fyra professurer varav en i historia, särskilt idrottshistoria, vid Stockholms universitet.
Min inspiration till den professuren under det korta men effektiva utredningsarbetet, som någon har beskrivit det, var Jan Lindroth. Det var inte någon hemlighet vem vi tänkte på. Men det är ju heller ingen hemlighet, att statliga utredare inte ska berätta vem som ska ha professurer. Och det gjorde jag inte heller.
Det blev lite liv och kiv, när utredningen presenterades. Det var också andra ämnesföreträdare som ville ha nya professurer. Debattsidorna fylldes, och några av oss blev anklagade för både det ena och det andra. ”Stalinism i forskningspolitiken”var ett av de mildare uttrycken.
Men då kände jag att det fick vara nog. I en artikel i Svenska Dagbladet bemötte jag de värsta kritikerna genom att mycket diplomatiskt berätta om kritiken, att ”där finns intoleransen, revirpinkandet och invektiven. Där finns självgodheten, skitviktigheten och det fisförnäma föraktet inför de synpunkter som vi lekmän och idrottsledare kan ha på den akademiska världen.”
Formuleringarna gjorde mej till en stark kandidat både till Nobelpriset i litteratur och till fredspriset. Konflikträdsla var ingen utvecklad egenskap hos mej på den tiden heller.
Sedan gick det som det gick. Professuren tillsattes efter något år vid Stockholms Universitet. Och visst blev det Jan som fick den. Och allt därefter är historia, som man brukar säga.
Nu något om framtiden.
Jag vill kort nämna några punkter ur verksamhetsinriktningen, som antingen är nya eller också speciellt viktiga.
Medlemsvärvningen är helt central. Vår framtida ekonomi är beroende av att vi har många medlemmar som betalar medlemsavgift. Här hoppas jag att vi kan göra något tillsammans med de regionala idrottshistoriska sällskapen. Ett medlemskap hos oss kompletterar ju de regionala medlemskapen genom Årsskriften, SVIF-nytt och möjlighet att vara med på bl.a. höstmötet. Men även vi stockholmare inser att det inte är självklart att åka från t.ex. Umeå till Stockholm för ett höstmöte eller ett årsmöte.
Samverkan med de regionala idrottshistoriska sällskapen ska också ta sig ett annat uttryck. I samband med höstmötet inbjuder vi till en konferens, där vi bl.a. ska diskutera hur vi ska utveckla det idrottshistoriska arbetet i landets föreningar. Det hoppas jag att vi kan göra i samverkan med bl.a. RF, Centralföreningen för Riksidrottens Främjande, Riksidrottsmuseet och landets distriktsförbund.
Om intresset för dokumentation och redovisning av föreningarnas historia svalnar, blir också förutsättningarna för vårt arbete sämre. En blomma utan rötter klarar sig inte länge.
Vi har under både 2017 och 2018 försökt att få in kandidater till mottagare av SVIF-stipendiet. För två år sedan bestämde vi, att vi skulle avsätta 3 000 kronor till den som skrev den bästa idrottshistoriska uppsatsen. Vi har under dessa år fått ett bidrag, för någon månad sedan.
Till sist något helt annorlunda men väldigt roligt. Vi har nu alla en möjlighet att följa med på Stockholms Idrottshistoriska Förenings resa till Grekland. Eller som det står i den inbjudan som jag har delat ut i salen: ”Marathon, Aten och Olympia, där allting började…
Följ med Stockholms Idrottshistoriska Förening på en resa till olympiska minnesmärken i Grekland under tiden 30 september – 4 oktober 2019”.
Vi besöker Marathon och Aten med både stadion från 1896 och från 2004. Ni får åka buss hela tiden. Den som vill springa den klassiska sträckan i historiens första maratonlopp, från Marathon till Aten, får naturligtvis göra det. Vi andra kommer att ha tid att den eftermiddagen istället titta på bl.a. Akropolis.
Sedan fortsätter vi över halvön Peloponnesos till Olympia, där allting började. Vi tittar på statyer, museum och den antika idrottsarenan. Sedan är det dags att åka hem.
Välkomna till Grekland! Välkomna till de platser, där också idrottshistorien började!
Ännu en gång tack för förtroendet!
____________________________________
PS. Du som vill bli medlem i Svenska idrottshistoriska föreningen sätter in årsavgiften 200 kronor på föreningens plusgirokonto, 93 57 70-8. För detta får du bl.a:
- Årsskriften ”Idrott, historia och samhälle.”
Den innehåller artiklar, uppsatser och recensioner om skilda idrottshistoriska teman. Omfånget varierar normalt mellan 140 och 180 trycksidor. Det senaste numret behandlade bl.a. kvinnorna i Stockholms-OS 1912 och östtyska supportrar i det förenade Tyskland.
- Medlemsbladet SVIF-Nytt
Skriften kommer ut två gånger om året och innehåller internationella och nationella nyheter men också information från de många växande lokalhistoriska fronterna. Utöver nyheterna publiceras kortare artiklar och kallelser till föreningsmöten.
- Inbjudan till möten, två – tre sammankomster per år
Under de senaste åren har vi tagit upp bl.a. följande ämnen vid våra höstmöten:
”Idrott och politik – om samhällsnyttan, självständigheten, samarbete och konflikt”
”OS i Stockholm och Åre 2026 – vad kan vi lära oss av tidigare ansökningar?”