Efter några dagar i stormens öga med anklagelser som är svåra att värja sig emot, känns det riktigt angeläget att också här i bloggen visa upp några äldre bidrag. Det här är från september 2010. Jag skrev det på Fäktförbundets hemsida.
Förr hette de utländska inspiratörerna bl.a. Gargano och Rerrich. Béla Rerrich kom från OS i Melbourne 1956 med en silvermedalj i lagvärja om halsen. Han åkte inte hem till sitt älskade Ungern efter OS-triumfen. Sovjetiska stridsvagnar slog ned det ungerska folkets frihetslängtan, medan han var borta och vann sin medalj. Efter sin död fick han äntligen komma tillbaka till det land han älskade.
Blunda ett ögonblick och tänk. Tänk att tvingas fly från sitt hemland, kanske lämna nära och kära för att aldrig mer återse dem. Så är det med många människor som kommer till vårt land. De är särskilt rädda en dag som denna.
Nu är inspiratörerna med utländska namn ännu fler i svensk fäktning. De heter Mancewics, Paramonov och Bán- Wrabel, Kanikowski, Pop och Jouferov. Längre söderut, i Malmö, hittar vi Navasardian och Li. Raden med de konstiga namnen fortsätter med Tsikinjov, Mulato och Kótai. Däruppe i norr hittar vi Milchakov. Och vi fortsätter med Zimmerman, Makkai och Plummer. När vi ändå är i Stockholm kan vi lägga till Trottein, Nihahaichyck, Medina, Slaven, Chambers och Czub. Och här hittar vi också namnen Valero Collantes och Goral.
För många år sedan annonserade Sveriges bönder med stora vepor på ladugårdsväggar och ängar. ”Kan ni tänka er denna bygd utan jordbruk”? Så tror jag det stod på dem. Kan ni tänka er svensk fäktning utan dessa fantastiska ledare som ni kan läsa namnen på här ovanför? Det har varit med stor stolthet och med stor glädje som jag har skrivit några intyg till myndigheterna, när några av dem har sökt svenskt medborgarskap. Tänk att få hjälpa till med något så livsavgörande.
De tillför oss så mycket. Kompetens som vi inte alltid själva har. En fläkt av en annan kultur, som vi har sådan nytta av, inte minst när vi själva ska åka på tävlingar till deras födelseländer.
I måndags morse vaknade vi upp i ett nytt Sverige, ett land med en annan självbild.
5, 7 procent av väljarna hade gett bort sina röster till Sverigedemokraterna, ett parti med rötter i mycket mörka och grumliga politiska rörelser. På valvakan syntes att ränderna aldrig går ur. Fulla och skräniga huliganer på en fotbolls- eller ishockeyläktare gör ett ganska fridfullt och kultiverat intryck jämfört med de personer som skrek och smädade andra på Sverigedemokraternas valvaka.
Nu ska vi inte tro, att 5, 7 procent av de svenska väljarna är rasister. Många är säkert trötta på blockpolitik, där endast två uppfattningar finns. Flera är besvikna på politik och politiker. Många är rädda för det okända.
”Det allvarliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad”,sa en gång Martin Luther King.
Nu är det dags för oss idrottsledare att samla ihop oss.
I programmet ”Fäktningen inför framtiden”, enhälligt antaget på vårt förbunds årsmöten, kan vi bl.a. läsa detta om en av våra värderingar, gemenskap:
”Gemenskap betyder att försöka bidra till en verksamhet och en stämning, där alla är välkomna och också känner sig välkomna. Föreningens sociala gemenskap är avgörande för unga människors vilja att vara kvar i idrottsrörelsen också längre upp i åldrarna”.
Idrottsrörelsen har ett speciellt ansvar i kampen mot rasismen. Ingen annan verksamhet har en så stor utbredning bland svenska barn och ungdomar. Drygt 60 procent av pojkarna i högstadiet och 40 procent av flickorna är med i en eller flera idrottsföreningar.
Idrotten har också speciella möjligheter. Idrotten är internationell. Den finns överallt och engagerar barn, ungdomar och vuxna i hela vår värld. Idrotten mäter prestationer i mål, meter och sekunder. Det gör att alla människor, oavsett språk och etnisk bakgrund, har samma chans att lyckas.
Många invandrarungdomar tar också chansen. För några år sedan hade hälften av alla landslagsboxare invandrarbakgrund. 23 procent av fotbollsdomarna i Stockholm var invandrare. I Södertälje Basket var också 20 procent av medlemmarna invandrarungdomar, samma andel som i kommunen som helhet på den tiden.
I fäktningen måste vi bli bättre på att engagera ungdomar med utländsk bakgrund. För deras skull. Men också för vår. Det har vi pratat om ofta vid våra konferenser. Och mycket händer just nu, också inom det området.
Det är viktigare än någonsin just nu, när klimatet hårdnar, att berätta för unga och äldre, att till oss är alla välkomna oavsett religion, etnisk bakgrund eller sexuell läggning. Hos oss skall inte finnas plats för vulgära skämt om kvinnor, om invandrare eller homosexuella. Vi måste leva upp till våra värderingar och leva som vi lär. Den fäktledare som inte klarar detta skall göra något annat.