Håll religiösa symboler borta från idrotten!

På våren 2016 fick jag frågan om jag ville utföra ett av de finaste uppdrag jag någonsin har haft. Jag skulle, på medlemsförbundens vägnar, tacka Stefan Lindeberg för hans enastående insatser under 16 år som ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté. Det som stimulerade extra var att Stefan och jag också var riktigt goda vänner sedan många år.

Jag försökte göra hans insatser konkreta och beskrev vägen till triumfens ögonblick för mina påhittade hjältinnor Anna och Amira. Så här skrev jag. Och så här sa jag:

”Nu paddlar flickorna Anna och Amira i samma nyköpingsvatten som Gert Fredriksson och Stefan Lindeberg. De sitter i sin K 2:a, som det heter på kanotspråk. Anna är född i Nyköping. Amira, som nu är 16, kom som flyktingbarn från Irak för tio år sedan. Anna och Amira delar en dröm.

Följ nu med till framtiden. Till OS i Los Angeles 2024.

Där borta i den varma augustikvällen är klockan strax efter 21 på kvällen. Hos oss är klockan sex på morgonen. På den stora TV-skärmen ser vi två svenska kanottjejer. En är blond, född i Nyköping. En är mörk, född i Bagdad.

När Anna och Amira kliver upp överst på den olympiska prispallen för att hämta sina guldmedaljer i K2 500 meter sitter miljarder människor, en hel värld, och tittar på dem. Den svenska flaggan, denna symbol för öppenhet, välkomnande, respekt och tolerans, hissas. Stadion i det heta Los Angeles kokar. Det går en våg av glädje och stolthet genom varje vardagsrum hos kanotister, hos kanotisternas föräldrar och ledare men också genom varje svenskt hem.

En hel värld hör den svenska nationalsången och ser att de båda blågula tjejerna på pallen skrattar, sjunger och gråter samtidigt.”

Att vinna ett svenskt OS-guld måste väl ändå vara inte bara triumfens ögonblick utan också integrationens triumf.

Nu vill jag fortsätta att berätta historien om Amira.

Jag tror att Amira, och inte minst Amiras föräldrar, tidigt av duktiga kanotledare fick lära sig den svenska idrottsrörelsens värdegrund. Den säger bl.a. att alla som vill ska kunna vara med, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning.

Visst var det svårt för Amira ibland. Hennes föräldrar hade i början svårt att ta till sig, att Amira och alla hennes kanotvänner var tillsammans på kvällarna och badade tillsammans på kanotlägren. Men de kände att det blev rätt. Amira, deras ögonsten, var lycklig i det nya landet. Och därmed var de nöjda. Svårast var det att släppa kravet om att Amira skulle ha slöja, och hon fick nu välja själv om och när hon ville ha den. Det blev inte så ofta.

Pappa blev inte så besviken. Även han insåg, när allt kom omkring, att slöjan egentligen var en symbol för kvinnoförtryck. Och efter flera samtal med ledarna i kanotklubben tog han till sig, att det var rimligt att kvinnor, inte endast män, fick välja vilka kläder de bar.

Det var inte bara Amira som fick lämna en del av sina traditioner. I föreningen fanns också judiska pojkar, som lämnade kippan hemma. Och de starkt troende kristna från det katolska Sydeuropa, för det fanns sådana, slutade att bära stora kors runt halsen och avstod från korstecken i tid och otid. Så hölls religiösa symboler borta från gemenskapen i föreningen. Religionen blev en privatsak, för många fortfarande väldigt viktig.

Så bands ungdomar från alla världens hörn samman av idrottens glädje och gemenskap. Och så fungerade kanotklubben i Nyköping i praktiken som den vision Stockholms Idrottsförbund tecknade ned i programmet ”Vår idrott” redan 1987:

”I våra drömmars stad känner alla människor sig verkligen hemma, oavsett om födelseorten är Stockholm eller Santiago, Danderyd eller Delhi, Botkyrka eller Belgrad, Huddinge eller Helsingfors.

I våra drömmars stad är idrottsrörelsen en stark, varm och för alla öppen folkrörelse. Genom utbredningen och kraften i vår rörelse sprider sig också värmen till alla i samhället utanför.”

Det var många föreningsledare som dagarna efter Annas och Amiras triumf i Los Angeles också berättade om det arbete de hade gjort i föreningen. De berättade med stolthet om Amira och om alla andra ungdomar som kommit till föreningen från andra länder. Hur de hade känt sig hemma i det nya landet, och hur den svenska idrottsrörelsens värderingar om jämställdhet och jämlikhet mellan könen efter ett tag också hade omfattats av alla dem som hade andra värderingar i bagaget.

Många betraktade detta som ett triumfens ögonblick väl i klass med guldmedaljen.