De tjocka, tunga remisserna inför RF-stämman i vår duggar tätt.
För någon vecka sedan läste jag den s.k. anslutningsutredningen. Det var där Riksidrottsstyrelsen, utan några som helst fakta som stöd, berättade att stora specialförbund i princip är bättre än små. Därför ville man kasta ut några klassiska förbund som inte nådde 25 föreningar, djävlas lite i största allmänhet med dem som inte når 50 föreningar och skapa stor oro för dem som ligger strax ovanför de 50. Det var just vid 50 föreningar som man skulle kallas ”större förbund” och få fullt stöd. Den som kan räkna, och det kan jag, konstaterade att de som hängdes ut som små och sämre istället var väl så bra som de större. Två stora förbund hade under en sjuårsperiod förlorat så många aktivitetstillfällen för barn och ungdom, att man i princip hade slaktat motsvarande tio Rugbyförbund och två Cykelförbund!
Enkelt, tydligt och förutsägbart
När jag nu läser remissen om ”Riksidrottsförbundets stödformer”blir jag på bättre humör. Det första skälet är att Riksidrottsstyrelsen på några ställen berättar, att enkelhet, tydlighet och förutsägbarhet är viktiga grundpelare. Men också att stöden ska medverka till att målen för svensk idrott kan förverkligas. Specialidrottsförbund och distriktsförbund garanteras också en hög andel av sitt nuvarande stöd fram till och med 2021. Ingen ska behöva känna skräck inför förändringen.
Vad kommer vårt förbund att få? Det är den fråga som de allra flesta läsare nu ställer sig. På den finns inget svar. Riksidrottsstyrelsen berättar om principer och vill ha mandat att sedan fördela stödet i enlighet med dessa principer. Många kommer under vägen fram till RF-stämman att tvinga fram ett svar från Riksidrottsstyrelsen på frågan, om det grundläggande organisationsstödet också i fortsättningen ska ”trappas av” för de allra största med de högsta kommersiella intäkterna.
Jag har varit rädd för att det politiska samhället skulle tvinga på idrotten ett antal mål, som svensk idrott genom målstyrda bidrag ska uppnå. Den risken känns nu överdriven. Det är idrottens egna beslut om målen som Riksidrottsstyrelsen nu vill förverkliga, bl.a. genom fler målstyrda bidrag.
Målen finns i det strategidokument som RF-stämman antog 2017. Där finns också de s.k. utvecklingsresorna. En kallas ”jämställdhet för en framgångsrik idrott”.Och en annan ”en ny syn på träning och tävling”.
Så ökar vi jämställdheten!
Låt oss börja med jämställdheten.
Specialförbund ska nu få möjlighet att söka projektstöd för jämställdhetsarbetet. Den moroten kombineras också med piskan. Riksidrottsstyrelsen skriver så här: ”Efter 2021 ska de SF som inte uppfyller de stadgemässiga kraven på representativitet förlora hela sitt ekonomiska stöd!” Vilket ovanligt klarspråk!
Kravet är att i varje SF-styrelse ”ettdera könet ska vara representerat med minst 40 procent av övriga ledamöter i styrelser, och med hälften av övriga ledamöter i valberedningar”. Också normalstadgarna för SDF ska ändras, så att det föreskrivs, att styrelser och valberedningar ska bestå av kvinnor och män.
Det är svårt att uppröras över detta. Men naturligtvis kommer några att säga att det inte går att hitta kvinnor. Och några i politikens utmarker kommer att prata om ”genuspolitik” och opportunism.
För t.ex. Fäktförbundet var inte detta så krångligt, när vi fattade beslut om stadgeförändringen redan 2017. Så här skrev vi i förslaget till förbundsmötet:
”Ibland är det lätt att glömma motiven för jämlikheten och jämställdheten – förutom de principiella om människors lika värde.
I svensk idrott är andelen pojkar som är aktiva i en eller flera idrottsföreningar större än andelen flickor i alla åldersgrupper. Undersökningar visar också, att flickor ofta har andra motiv för sitt idrottande än pojkar.
Den idrott som vill bli alltmer omfattande och få flera medlemmar och aktiva är beroende av att kvinnor får ett större inflytande, så att svensk idrott och svensk fäktning utvecklas på ett sätt, som även är i linje med vad som gynnar flickor och kvinnor.”
Krångligare än så behöver det inte vara. Och så till barn- och ungdomsidrotten.
Med 80-talet i backspegeln
För ca 30 år sedan skrev Stockholms Idrottsförbund, där jag då nyss hade valts till ordförande, motioner till RF-stämman om att det statliga lokala aktivitetsstödet, som RF hanterar, borde förändras. Redan i början av 80-talet visade dåtidens gigant i idrottsforskningen, professor Lars-Magnus Engström, hur barn och ungdomar upplevde idrotten. I Stockholm gjorde Ulf Blomdahl statistiska studier, som visade att ungdomarna lämnade idrotten i de äldre tonåren. Skälen var bl.a. att idrotten tog för mycket tid. Redan då uppfanns begreppet ”hets i ungdomsidrotten”. Det fanns också en bred enighet om att den som prövade flera idrotter i unga år i större utsträckning blev kvar i idrotten. Att vara med i flera idrotter ökade också förutsättningarna för att bli riktigt bra i någon idrott. Det säger nästan alla idag.
Det har i alla år varit tillåtet för t.ex. en liten 10-årig gymnastikflicka att få det statliga lokala aktivitetsstödet för fyra träningstillfällen i veckan. Själv brukade jag uttrycka det så här: ”Det är kanske en mänsklig rättighet för en 10-åring att träna fyra gånger i veckan i samma idrott, men knappast en mänsklig rättighet att få lokalt aktivitetsstöd för det.” Det var redan då en självklarhet för några av oss att antalet aktiviteter i samma idrott borde begränsas i de låga åldrarna, och att äldre ungdomar borde ha ett bättre stöd än de yngre för att ge föreningarna stimulansen att hålla dem kvar. Tillsammans med Stockholms stad gjorde vi om det lokala aktivitetsstödet i staden på det sättet. Men varken Riksidrottsstyrelser eller RF-stämmor har hittills velat lyssna på det budskap, som hade stöd både i vetenskap, erfarenhet och omsorgen om de allra yngsta.
Äntligen!
Nu skriver Riksidrottsstyrelsen så här:
”Ungdomsidrotten ska ges ett högre stöd än barnidrotten.
”Antalet barn och ungdomar ska premieras före antalet genomförda aktiviteter. Det kan handla om att införa en parameter, där antalet aktiviteter per vecka, idrott och individ begränsas. Ett syfte är också att markera för idrottsföreningarna att det i yngre åldrar bör finnas möjligheter att hålla på med fler idrotter”.
Äntligen! Så brukar någon säga, när en ständig nobelpriskandidat ropas ut av svenska akademins ständige sekreterare. Få nobelpristagare i litteratur brukar få vänta i 30 år.
Att tiga och samtycka …
Nu får vi hoppas att RF-stämman, inte endast Riksidrottsstyrelsen, tycker att vi ska leva som vi lär och använda stödet för att styra mot de mål vi själva har utformat.
Det stora problemet är nog, att det strategidokument med målen och de s.k. utvecklingsresorna, som antogs vid RF-stämman 2017, inte är tillräckligt förankrat. Lite trist var det ju, att ingen begärde ordet, när Riksidrottsstyrelsens föredragande hade haft sin inledning om decenniets viktigaste dokument för svensk idrott.
Den första frågan till den som inte vill gå vidare är naturligtvis: ”Varför begärde du inte ordet och sa ifrån 2017?”
Vi får se hur det går. I väntan på detta är jag glad över att Riksidrottsstyrelsen med hjälp av några målstyrda stöd vill göra verklighet av de mål som vi själva, inte landets politiker, har bestämt. Det ser vid närmare eftertanke ut som om svensk idrott har fått en ledning, som både vill och vågar leda.
Bra jobbat!