Liberalt krig med idrotten?

Den nya politiska majoriteten (Den s.k. alliansen och Miljöpartiet) hade knappast hittat till sina vackra tjänsterum i Stockholms stadshus, innan de den 12 oktober berättade, att något vinter-OS till Sverige 2026 inte längre var aktuellt.

Det nybakade kultur- och idrottsborgarrådet Karin Ernlund (c) sa, att det saknades underlag för ett positivt beslut. Så var det naturligtvis inte. SOK hade vid flera tillfällen under det senaste året försett både den politiska majoriteten och den dåvarande oppositionen med underlag och argument. IOK:s nya förutsättningar, med bl.a. nio miljarder i direkt stöd till arrangören, var välkända bland Stockholms politiker.

Sex dagar senare, den 18 oktober, öppnade samma borgarråd dörren på glänt igen. Där är vi just nu. Och nu är det riktigt allvar.

Den politiska majoriteten i Stockholm ska fatta ett definitivt beslut om stadens OS-planer under den allra närmaste tiden. Och det är heller ingen hemlighet, att Liberalerna fortfarande är de största motståndarna. De som vet säger att Centern nu är positivt, tillsammans med moderater och kristdemokrater. Miljöpartiets entusiasm för OS har alltid varit begränsad. I praktiken ser Liberalerna ut att ha vetorätt. Inget annat parti vill riskera alliansens enighet i Stockholm för OS-frågan.

Liberaler i övriga landet såg sina OS-drömmar gå i kras genom beskedet den 12 oktober. I Svenska Dagbladet skrev ett antal företrädare för Liberalerna, bl.a. från Falun och Botkyrka, två tänkta ”OS-orter”, följande:

”Förminska inte frågan om ett vinter-OS till Stockholm till enbart en fråga om plus och minus. Vi kan göra ett vinter-OS till en symbol för ett demokratiskt, inkluderande Europa, där idrotten står för allas lika värde och allas lika möjligheter.”

Ett vinter-OS i Sverige måste få en seriös behandling. Alla fakta måste beaktas och granskas inte bara av Stockholms stad utan också av övriga i Sverige som deltar i den svenska kandidaturen – Åre, Falun, Södertälje, Botkyrka, Järfälla och Solna.”

Bland undertecknarna fanns ett antal personer som jag känner väl. Flera är, vid sidan av det politiska uppdraget, också uppskattade idrottsledare. De har under många år försökt få Liberalerna i Stockholms stad att bli positiva till vinter-OS i Sverige. Jag tyckte riktigt synd om dem den 12 oktober. De har verkligen försökt få sina vänner i Stockholm att förstå värdet av ett vinter-OS i Sverige och att ge dem kunskap om de nya ekonomiska förutsättningarna.

Min fru Suzanne Liljegren, fullmäktigeledamot för Liberalerna på Lidingö, hade till Liberalernas länsförbunds årsmöte den 11 mars 2017 (där också Stockholms stad är med) skrivit en motion om att Liberalerna borde säga ja till vinter-OS 2026.

Beslutet blev att Liberalerna i Stockholms län och stad skulle arrangera ett seminarium för en faktagenomgång av förutsättningarna och en diskussion om OS-planerna. Det har nu gått ett år och nio månader. Något s.k. samrådsmöte har inte hållits. Och inom några dagar ska Stockholms liberaler ta ställning definitivt. Hur kommer det sig att Stockholmsliberalernas beslut ska fattas utan att samrådet har hållits och utan att samtala med övriga länskommuner? Speciellt som alliansen den 12 oktober sa nej till vinter-OS 2026 med hänvisning till att faktaunderlag saknades. Varför fattar Liberalerna i Stockholms stad egna beslut som avgör hela idrottssveriges OS-drömmar, utan att först sätta sig in i fakta och utan att först tala med övriga länskommuner, som beslutet vid årsmötet var?

Men nu vill jag ge Liberalerna ett tips. Partiet har nu en chans att genomföra något de redan började drömma om för över 50 år sedan. Den 28 februari 1966 motionerade dåvarande Folkpartiet till Stockholms kommunfullmäktige att Stockholm borde söka olympiska vinterspel (!).

I början av 90-talet var folkpartisterna också fyllda av frustande OS-entusiasm. I ett brev, som sändes bl. a till Stockholmsidrottens specialdistriktsförbund några dagar före valet i september 1991, skrev dåvarande fritidsborgarrådet Lennart Rydberg (Fp):

”Övriga partier har i årets valrörelse anslutit sig till vårt förslag att Stockholm ska söka sommar-OS. Jag bifogar mitt förslag i frågan och påpekar samtidigt att både socialdemokraterna och moderaterna röstade nej till förslaget i fullmäktige.”

Men andra partier lyssnade. Vid en pressträff den 2 april 1992 meddelade borgarråden Carl Cederschiöld (m), Mats Hulth (s) och Anna Lindh (s) att en bred politisk majoritet i Stockholm avsåg att söka OS 2004.

I ärlighetens namn ska väl sägas, att initiativet kom från Stockholms idrottsförbund, där jag var ordförande vid den tiden, och från näringslivet i staden.

Då hände något med Folkpartiet. Nu var det dags att byta fot och budskap på valaffischerna. I Folkpartiets kommunala valkampanj i Stockholm 1994 kunde vi läsa ”Dagis istället för OS”.I det valet förlorade partiet en tredjedel av sina mandat i fullmäktige.  I riksdagsvalet räckte det med en förlust på 20 procent av mandaten. Fakta talar inte direkt för att ”Nej till OS”skulle vara en s.k. valvinnare. Kanske något att tänka på för ett parti som just i dessa dagar ska vara särskilt intresserat av att behålla väljarna. Att starta och underhålla ett krig med idrottsrörelsen är möjligen modigt men inte särskilt klokt. Detta finns det flera exempel på från landets kommuner, där nya och gamla majoriteter under hösten har haft en förmåga att frontalkrocka med idrotten.

Och det är inget fel att ändra mening, när man får nya fakta. ”Ingen kan förbjuda mej att bli klokare för var dag jag lever”, sa den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Det rådet är bra. Det kan också duga åt liberaler i Stockholm.