(Artikel ur Blå Boken 2018)
I april 2017 presenterade Riksdagens kulturutskott sin utvärdering ”Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar.” Den viktigaste slutsatsen var, ”att det behövs en översyn av statens stöd till idrottsrörelsen.”
Den 12 september samma år presenterade statsministern sin regeringsförklaring utan att nämna ordet ”idrott.”
Kulturutskottets bild av idrotten var dyster. Det finns en stor skillnad mellan idrottens vision och praktik. De som har sämre ekonomi idrottar i mindre utsträckning än de som har det bättre. Det är för få tjejer som idrottar. Sämst är det bland flickor med utländsk bakgrund. Det sker sexuella övergrepp och kränkningar inom idrotten.
Det visade sig några månader därefter, att det sista, sexuella kränkningar, kunde utskottet ha hittat på mycket nära håll. Kvinnliga riksdagsledamöter berättade i uppropet ”metoo” vad de hade utsatts för. Varken idrotten eller riksdagshuset är isolerade öar.
Antaletpartimedlemmar i Sverige är ca 250 000, en halvering på 20 år. Vilken politiker har föreslagit att partistödet ska halveras? Men de politiska företrädarna har en tendens att mäta sig själva med en alldeles egen måttstock.
Om idrottens betydelse
Idrottens betydelse kan aldrig överskattas. 800 000 personer i Sverige är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. Antalet medlemmar i åldrarna 6 – 80 år är drygt tre miljoner.
De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten, skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på drygt 2 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på knappt två miljarder kronor.
Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.
Det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca sju miljarder kronor. Utan idrott stannar Sverige. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare.
Idrottsekonomiskt centrum i Lund, Sveriges ledande analysföretag i idrottsekonomi, har beräknat att idrotten år 2015 bidrog med ca 75 miljarder kronor (7,65 miljarder euro) till landets BNP. Och dessutom skapar idrotten cirka 100 000 årsverken i Sverige. Idrotten är en viktig näringsgren.
För ett antal år sedan frågade man barn och ungdomar vilken person de hade störst förtroende för. På första plats kom lyckligtvis föräldrarna. På andra plats kom idrottsledarna, som ofta är extra stöd, ”låtsasmammor eller låtsaspappor”. Den tryggheten kan inte mätas vare sig i siffror eller pengar.
Om idrottens problem
Men inte ens det mest offensiva brandtal för idrotten kan skymma problemen. Låt oss se på några viktiga nyckeltal.
| 2006 | 2015 | Förändring (%) | |
| Antal aktiva i idrott * | 5 241 198 | 3 813 466 | – 27 |
| Antal föreningar | 24 533 | 23 521 | – 5 |
| Lokalt aktivitetsstöd, antalet deltagartillfällen, 7 – 20 år ** | 57 760 252 | 52 113 310 | – 10 |
| Utbildningstimmar | 1 228 000 | 1 678 000 | + 37 |
* Deltagit minst en gång per år i någon av föreningens aktiviteter. En person kan vara aktiv i idrott i flera SF (Från RF:s ”Idrotten i siffror”).
** Åldern för LOK-stöd höjdes till 25 år från och med 2014. För att jämförelsen ska bli möjlig redovisas samma åldersgrupp.
Utvecklingen av utbildningstimmarna är positiv och glädjande. Men i övrigt är det utomordentligt dystert. De nyckeltal som RF själv har valt som speciellt viktiga går åt fel håll. Det kan inte glädjen efter framgångarna i vinter-OS kompensera.
Andelen av den svenska befolkningen som är medlemmar inom svensk idrott har under åren
1998 – 2015 sjunkit från ca 45 procent till ca 35 procent (Källa: RF:s nulägesbeskrivning i ”Strategisk plan 2025”).
En klar majoritet, 70–80 procent, av svenska knattar och ungdomar är aktiva i en idrottsförening. Men från 15 års ålder minskar deltagandet drastiskt.
Allt går inte åt skogen. Det finns exempel på förbund som har vuxit. Fäktförbundet är ett av dem.Om svensk idrott hade ökat barn- och ungdomsaktiviteten 2010 – 2015 som svensk fäktning skulle antalet deltagartillfällen ha varit 69 000 000 istället för 57 000 000 i åldrarna 7 – 24 år.Bland det viktigaste i ett strategiarbete för hela idrotten borde vara att lära av dem som vuxit.
Statens bristande förtroende
Staten har under flera år visat sitt missnöje. Under åren 2008 – 2016 minskade det totala statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner kronor till 1 902 miljoner kronor. En unik företeelse i relationen mellan staten och idrotten, sedan det första statliga generella idrottsanslaget på 100 000 kronor infördes 1913 i glädjeyran efter OS i Stockholm 1912.
Tillbakagång i kommunerna
Kommunernas stöd till idrotten är nästan tre gånger så stort som statens. Också där viker stödet.
RF:s senaste kommunundersökning visar, att det kontanta föreningsbidraget, lokalsubventionen och driftbidragen minskade mellan 2013 och 2017. Det kommunala lokala aktivitetsstödet var oförändrat. Behoven av idrottsanläggningar är ofantliga, speciellt i storstäderna.
Den organiserade idrottens tillbakagång – några förklaringar
Det går att, vid sidan av de stora och svåra samhällsförändringarna för idrotten och för andra folkrörelser, hitta några konkreta orsaker till idrottens tillbakagång under den senaste tioårsperioden.
1. Fokus på fel frågor
Den romerske fältherren, författaren och ämbetsmannen Gaius Petronius, död 66 e Kr, uttryckte det så här en gång:
”Vi tränade hårt – men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras.
Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.”
Under den senaste tioårsperioden har mycket energi på det centrala planet gått åt till fruktlösa diskussioner om en sammanslagning mellan RF och SOK. Impulsen kom från ett antal större förbund, som bl.a. skrev en motion om att utreda frågan till SOK:s årsmöte på våren 2007. Där röstades den ned men vann gehör på RF-stämman några veckor senare.
SOK:s årsmöte begravde senare, som väntat, frågan efter många år av tidsödande gräl. De som var ytterst ansvariga för det långvariga och uppslitande bråket försvann ut från årsmötet med svansen mellan benen.
1985 fick den svenska idrottsrörelsen sitt eget studieförbund, SISU. Förbundet fick egna styrelser och kanslier centralt och i distrikten.
Efter ett antal år blev det full fart i en annan riktning. Kanslierna centralt och i distrikten slogs samman liksom styrelserna. Distriktsförbundens kanslichefer blev anställda av RF. De regionala styrelserna fick inte längre det avgörande inflytandet över distriktschefens verksamhet.
Därmed riskerar svensk idrott att förvandlas från den breda, lokalt förankrade, idrottsrörelsen till ett ämbetsverk med huvudkontoret i Stockholm. Spåren från andra folkrörelser borde förskräcka.
2. Låg idrottspolitisk profil
En starkare idrott förutsätter ett starkt stöd från stat, landsting och kommuner. På RF-stämmor under 80- och 90-talen diskuterades det stödet mer intensivt. Stämmorna antog s.k. idrottspolitiska manifest. Planer för opinionsbildning diskuterades, förankrades och genomfördes. Under många år har nu svensk idrott istället misslyckats med opinionsbildningen.
Som en följd av Svenska Fäktförbundets motion om en idrottspolitisk offensiv till RF-stämman 2015 antog Riksidrottsstyrelsen ett s.k. intressepolitiskt program i början av 2017. Det 30-sidiga programmet är fortfarande en av Sveriges mest bevarade hemligheter och fanns inte ens med på dagordningen till RF-stämman 2017. Programmet är svaret på hur idrotten vill utveckla den svenska idrottsmodellen genom insatser i stat, landsting och kommuner.
Vägen till framgång för svensk idrott går över en massiv satsning på opinionsbildning. Om någon månad börjar valrörelsen. Om självkritiken har nått RF-huset kanske vi i år kan få se uppvaktningar i varje kommun och varje landsting för att få de politiska partierna att bry sig om idrotten i sina lokala och regionala handlingsprogram. En idrottspolitisk debatt i varje kommun borde var en självklarhet. Och varför inte offentliga arrangemang som torgmöten, där idrottsledare, föräldrar och ungdomar samlas för att berätta om idrottens förtjänster?
Och varför finns inte redan ”Vi som gillar idrott”som en kraftfull grupp på Facebook?
3. Bristande kunskap hos de politiska företrädarna
De politiska förtroendeuppdragen i riksdag, landsting och kommuner fördelas i allt större utsträckning till dem som endast har begränsad erfarenhet, om ens någon, av både normalt förvärvsarbete och insatser i svenskt folkrörelsearbete, inkl. idrotten. Professionaliseringen av politiken är ett allvarligt hot mot det framtida stödet till idrotten. En bättre dialog mellan politik och idrott kan förbättra idrottens förutsättningar, men också minska klyftan mellan väljare och valda.
4. Stat, landsting och kommuner har svikit sin del av ”kontraktet med idrottsrörelsen”
Den nuvarande ”svenska idrottsmodellen” växte fram ur den statliga utredningen ”Idrott åt alla” (SOU1969:29), som leddes av dåvarande statssekreteraren Karl Frithiofson, som senare valdes till RF:s ordförande. Utredningen lade grunden till en politisk samsyn på idrotten, och den medverkade till folkupplysning om idrottens roll, en upplysning som spred sig till alla politiska partier och deras företrädare.
Modellen bygger på att staten fördelar pengar till RF, som i sin tur fördelar en del vidare till specialförbunden. Landstingen skulle stödja den regionala idrotten, och kommunerna skulle stödja det lokala föreningslivet med bl.a. anläggningar, så att kostnaderna för idrotten skulle kunna hållas tillbaka.
Skolans idrottstimmar skulle bli fler. Välutbildade idrottslärare skulle ge kunskap och inspiration. De särskilda idrottsgymnasierna skulle göra det möjligt för elitsatsande idrottsungdomar att kombinera elitidrott och utbildning.
Nu ser vi hur stat, landsting och kommuner drar sig ur ansvaret för idrottens goda utveckling.
Hur kan haveriet undvikas?
Siffrorna över utvecklingen inom svensk idrott visar att den svenska idrottsmodellen är på väg att haverera. Det är tid för politiker och svensk idrott att samla sig till gemensamma svar på frågan ”Hur kan vi tillsammans utveckla den svenska idrottsmodellen?”
Det behövs ett nytt kontrakt mellan staten, landstingen, kommunerna och idrotten på samma sätt som i början av 70-talet. En ny idrottsutredning bör starta. Den här gången är den svenska idrottsrörelsen ännu bättre skickad att ge sitt bidrag. Det pågående strategiarbetet och det intressepolitiska programmet är viktiga impulser till en översyn av den svenska idrottsmodellens framtid och till ett nytt samarbete med stat, landsting och kommuner.
En sådan utredning måste naturligtvis också ”på förekommen anledning” behandla idrottsrörelsens självständighet. I dessa tider är det faktiskt relativt lätt för idrotten att få särskilda pengar till bl.a. integration och verksamhet i skolorna. Snart sagt varje politiker har funderingar om vad idrotten skulle kunna göra för ”konkret samhällsnytta.” Många gånger har jag ställt frågan: ”Får idrottsrörelsens också syssla med idrott?”
Jag brukar söka inspiration i inledningen till Stockholms Idrottsförbunds ”Regionalt handslag med landstinget och kommunerna inför valet 2006”:
”Rätten att fatta egna beslut om målen och vägarna till målen är grunden för hundratusentals ideellt arbetande idrottsledares engagemang. När denna rätt hotas, hotas också det ideella engagemanget. Självständigheten är inte vunnen en gång för alla. Den måste ständigt vinnas på nytt”.
Den som är optimist tror att haveriet kan undvikas, och att den svenska idrottsrörelsen återigen kan stärka sin ställning. Den som vill kan söka inspiration i Jan Lindroths, professor emeritus i idrottshistoria vid Stockholms Universitet, klassiska beskrivning av svensk idrottsrörelse: ”Idrottsrörelsen – detta stolta slagskepp i moder Sveas i övrigt sjunkande folkrörelseflotta.”
Själv har jag en optimistisk syn på det ännu ganska stolta slagskeppets framtid.
Kanske kan vi se några spännande år framför oss i relationerna mellan de politiska företrädarna och den svenska idrottsrörelsen. Kanske kan idrotten under ett valår också ha bra hjälp av att idrottsledare och idrottsutövare också är väljare.