Brobygge i SOK

När jag 1987 arbetade i regeringskansliet med bygg- och bostadsfrågor fick jag på mer eller mindre lediga stunder göra en enklare statlig utredning. Den hette ”Idrottens forskning och högre utbildning” (SOU 1987:70) och ledde bl.a. fram till ett antal professurer, bl.a. en i idrottshistoria, vars förste innehavare blev den redan då legendariske Jan Lindroth.

En folkrörelse som kan sin historia blir bättre skickad att klara framtidens utmaningar var ett av motiven för professuren. Sällan har jag upplevt denna sanning starkare än i valet av SOK-ordförande som skedde igår kväll. Okunnigheten om vad som hänt tidigare har endast överträffats av oviljan att lära sig något. Nu gör jag ett allvarligt bildningsförsök.

Valberedningens kandidat, Skidförbundets ordförande Mats Årjes, vann den spännande omröstningen över Fäktförbundets tidigare vice ordförande, vice ordföranden i SOK, Per Palmström med 23 – 19. Om endast två hade bytt sida, hade det blivit ny omröstning och därefter lottdragning vid lika röstetal.

Ganska fantastiskt egentligen. Valberedningen föredrog Mats Årjes istället för Per Palmström. Ett stort antal förbund hävdade, att de normalt stödde valberedningens förslag, som nu vann med fyra röster. Om valberedningen istället hade valt Per Palmström, hade han, med den logiken, vunnit de 19 och alla dem som ”av princip” stödjer valberedningen. Kanske också Skidförbundet, sedan ju Mats Årjes i en intervju berättat att man ”ska visa valberedningen stor respekt” (AB 14 april). Eller är det så att många förbundsföreträdare inte vågar ta ställning själva utan istället, när det passar, gömmer sig bakom valberedningens förslag? Lite mer öppenhet och ryggrad skulle jag önska.

Valberedningen lyckades få igenom sitt förslag men har ett utomordentligt stort ansvar för att SOK i personfrågan nu delades i två nästan lika stora halvor. Man misslyckades fullständigt med att föreslå den kandidat som hade störst förutsättningar att bli det enande namnet.

Det här har i viss mån varit en kamp mellan stora och små, samtidigt som många har påpekat att vi inte kan ha det så. Båda inställningarna är korrekta. En historielektion kan ge bättre förutsättningar för att förstå och för att förvandla stormen till enighet och lugn.

I oktober 2000 valdes Stefan Lindeberg, Kanotförbundet, till SOK-ordförande istället för valberedningens kandidat, Skidförbundets ordförande Carl Eric Stålberg. Vi var små men också många, tillräckligt många den gången.

I april 2006 hoppade Carl Eric Stålberg av styrelsearbetet. I en krönika på Fäktförbundets hemsida skrev jag så här:

Är Carl Eric Stålbergs avhopp endast en nödvändig förberedelse för rekryteringen av den ockupationsarmé som också ska ta över SOK?

Han blev en hårt stridande soldat i ockupationsarmén. Kampen var hård om vem som skulle kunna kallas befälhavare. Så här efteråt, när planerna gick åt pipan, är det få som vill slåss om den titeln.

Inför SOK:s årsmöte 2008 skrev de kommersiellt starkaste olympiska förbunden en motion och krävde att årsmötet ska ”uppdra åt SOK:s styrelse att tillsammans med RF och SISU Idrottsutbildarna tillsätta en arbetsgrupp som förutsättningslöst ska utreda svensk idrotts organisation och stödsystem”.

Årsmöteskvällen blev en tragisk historia för motionärerna. De var på väg att få storstryk. Lars-Åke Lagrell, fotbollens ordförande, lämnade mötet, innan det var slut utan att ha yrkat bifall till sitt eget, och övriga motionärers, förslag.

När vägen över SOK:s årsmöte nu var stängd använde de större förbunden sitt inflytande i Riksidrottsförbundet. Där har de ju röster i förhållande till sin storlek. Vid SOK:s årsmöten har alla förbund en röst.

På hösten 2008 berättade Riksidrottsstyrelsen att man ville slå samman RF och SOK. Man ville, sa man, ”vässa elitidrotten”. Vi var många som direkt reagerade. Men under devisen ”Värna och vässa en sammanhållen idrott” samlades hundratals idrottsledare till riksidrottsforum i Umeå. Där fortsatte mässandet om vässandet.

De två dagarna i Umeå formades till ett frälsningsmöte för sammanslagning med många särskilt utvalda sammanslagningspredikanter i predikstolen. Överdoseringen var påtaglig.

Chefstorpeden för sammanslagning på den tiden, RF: s dåvarande generalsekreterare Mikael Santoft, samlade också idrottens chefstjänstemän till en konferens i Sandhamn, där han höll brandtal till försvar för Riksidrottsstyrelsens ställningstagande om sammanslagning.

Vid SOK:s extra årsmöte i februari 2009 var det dags att sätta ned foten en gång till.

Vid mötet beslutades att bl.a. att SOK:s självständighet ligger fast, och att ett försök skulle göras att få till stånd ett samarbetsavtal med RF om elitidrottstöd. Företrädare för RF fick ännu en gång reda på, att den utsedda fästmön inte ville gifta sig. Och tvångsäktenskap förekom inte på den tiden.
Den 14 december 2010 skrev de s.k. lagidrotterna (bandy, basket, fotboll, handboll, innebandy och ishockey) ett brev till Riksidrottsstyrelsen, där de bl.a. önskade att RF skulle ta ansvar för alla lagidrotters talangarbete. Brevet var en vidräkning med SOK:s sätt att arbeta. Istället för att starta ett samtal inom SOK-familjen, och t.ex. skriva en motion till årsmötet, gick förbunden till RF. SOK:s ledning fick information av RF om de egna medlemmarnas framstöt. Vid SOK:s årsmöte på våren 2011 beskrev jag brevet som en ansökan om utträde ur SOK.

Inför årsmötet 2013 ställde basketens Hans von Uthmann upp som kandidat mot Stefan Lindberg men drog sig tillbaka, när han kände att stödet inte var tillräckligt starkt.

Under den här tiden körde RF-delen av svensk idrott i diket. 2006 – 2015 minskade antalet aktiva i idrottsföreningarna med 27 procent. Antalet föreningar minskade med fem procent och antalet aktivitetstillfällen i åldern 7 – 20 år med tio procent. Under åren 2008 – 2014 minskade det totala statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner kronor till 1 866 miljoner kronor. En unik företeelse i relationen mellan staten och idrotten, sedan det första statliga generella idrottsanslaget på 100 000 kronor infördes 1913 i glädjeyran efter OS i Stockholm 1912. Det helt onödiga kriget med SOK tog naturligtvis både kraft och tid.

Priset i omdömeslöshet togs nog, när dåvarande statsrådet Lena Liljeroth avsatte 212 miljoner för en extra elitsatsning för svensk idrott. Riksidrottsstyrelsen lyckades genom krig med SOK förvandla dessa efterlängtade pengar till ett av de allvarligaste problemen i svensk idrott.

Starka krafter i Riksidrottsstyrelsen var vid den här tiden bl.a. Karin Mattsson Weijber, ordförande, Birgitta Ljung, Hans Hellqvist och Lars-Åke Lagrell. Några av dem har för övrigt haft svårt att nu hålla tassarna borta. Två av dem (Karin M W och Hans Hellqvist) har deltagit i kampanjen för Mats Årjes, trots deras knytning till RF.

Den som känner till den här historien har lättare att förstå, varför ”små förbund” har svårt att lita på ”större förbund” och varför det kanske också är motiverat att vara försiktig, när de ”stora” tar initiativ, inte minst i personliga frågor. Spåren från tidigare förskräcker.

Det är ingen hemlighet att Fäktförbundet har varit ytterst drivande alla år för att behålla SOK:s självständighet. Men också för att bygga broar mellan ”stora och små.” Förbundet har inför varje årsmöte nominerat duktiga idrottsledare till SOK-styrelsen, oavsett storlek på deras förbund. Det gäller t.ex. Hans Vestberg (ordförande, handboll), Katarina Henriksson (konståkning), Ria Damgren (triathlon), Anders Larsson (ishockey), Jerker Löfgren (skidor) och Hans von Uthmann (basket). Till SOK:s valberedning nominerade vi Annika Grälls, fotboll. Detta demokratiska grundarbete är det få som har gjort.

Det skulle vara spännande att veta hur de större, mer kommersiella, förbunden nu röstade, och hur de tänkte i försöken att ”hålla samman stora och små.”

Aftonbladet gjorde en enkät bland förbunden i lördags. Där berättade man, att Per Palmström hade stöd från 16 förbund. Årjes hade stöd från sju, varav de flesta var större mer kommersiella förbund. Det fanns dessutom 16 förbund som inte ville berätta om sitt ställningstagande. Där fanns bl.a. stora förbund som basket, fotboll, gymnastik, handboll, ridsport, segling och tennis. Av dessa 16, som inte ville ge besked till Aftonbladet, fick Per tre röster. Det fanns inte mycket till brobyggande där, när verkligheten kom ikapp slagorden. Men kanske fanns det några lysande undantag bland de stora. Vi kan glädja oss åt, att t.ex. Anders Larsson och ishockeyn på olika sätt visar ett ledarskap som befordrar samling och enighet, och att fotbollens Karl-Erik Nilsson, hoppas jag, agerar på annat sätt än sin företrädare.

Till sist. Jag har fått kritik för att jag har arbetat för att Per Palmström skulle bli vald. I något fall på ett sådant sätt att jag funderade på att hälsa den skyldige välkommen med sekonder i gryningen. Det hade varit värdigt en hedersordförande i Svenska Fäktförbundet. Men istället valde jag att berätta detta på Facebook:

”Det är ingen hemlighet att jag arbetar för att Per Palmström, Svenska Fäktförbundets tidigare vice ordförande och en god vän sedan många år, ska bli ordförande i SOK.

Redan vid unga år invald i Internationella Fäktförbundets exekutivkommitté. Vår stolthet kände inga gränser, när han därefter blev högste ansvarig för de olympiska tävlingarna i Beijing 2008. Och vi talar om en idrott som finns överallt i världen, där kandidaterna till bl.a. dessa poster är många.

Nu arbetar han som en bäver som vice ordförande i SOK för att få vinter-OS till Sverige 2026 och därmed ge chansen för oss alla, men speciellt för de stora vinteridrotterna, att förverkliga sina olympiska drömmar. Och också det arbetet går framåt.

Så försöker han göra sitt för att hålla ihop stora och små, vinter- och sommarförbund.
Så försöker skåningen med det smittande leendet att försöka få OS till Stockholm, Falun och Åre och sprida den olympiska glädjen till hela vårt land.”

Detta räckte inte. Vi får hoppas att Mats Årjes blir en bra ordförande. Dagordningen, med OS-kampanj inför 2026 som viktigaste punkt, innehåller inte skitfrågor. Nu krävs erfarenhet, kompetens, och brobygge mellan stora och små.