Brev till en partisekreterare

Idrottsvän!

När vi träffades på fotbollsläktaren senast lovade jag att återkomma och berätta för dig hur idrotten planerar inför valrörelsen. Det är ju bara ett år kvar. Du hade ju vänligheten att tala gott om idrotten. Det är ju inget konstigt. Jag känner dej som en riktig idrottsvän. Och samtidigt skämtade vi om hur många politiker som brukar stå på Sergels torg och ta emot hemvändande OS- eller VM-medaljörer. Många brukar sola sig i glansen utan att ha en susning om idrotten. Okunskapen brukar endast överträffas av oviljan att lära sig något.

Kommer du ihåg en av våra allra mest framträdande politiker, som faktiskt trodde att Elfsborg var ett bra hockeylag? Han hejade dessutom på det, sa han. Men han hade också bra sidor. En var kompentensen om det område han var satt att sköta. Och hans företrädare, om jag får skryta med mina fina bekanta, sa en gång till mej, att om han träffade någon som bekände, att hen inte var intresserad av idrott, blev han väldigt skeptisk. Därmed bör du förstå att jag inte skrev detta för att kasta skit på ett visst politiskt parti.

Grunden för idrottens arbete i valrörelsen är det intressepolitiska programmet, som Riksidrottsstyrelsen antog i januari 2017. Jag är ledsen över att du inte kände till det, när vi träffades. Men det är inte så konstigt. Detta väl genomarbetade dokument är fortfarande en väl bevarad hemlighet. Men det ska det bli ändring på. Riksidrottsstyrelsen kommer strax efter årsskiftet att aktualisera programmet och presentera det på bred front vid tio samtidiga regionala pressträffar. Där kommer också distriktsförbundens företrädare att vara med för att berätta om vad som behöver göras i regionens kommuner.

Programmet beskriver goda argument för en satsning på idrotten. Och där finns också idrottens önskemål om bl.a. satsningar på idrottsanläggningar och idrottsmiljöer, internationella idrottsevenemang, forskning och möjligheterna att bättre kombinera elitidrott och utbildning.

Vid de regionala pressträffarna kommer också distriktsförbunden att presentera sina planer för valarbetet. Målet är att synas och höras i alla kommuner och att organisera minst en idrottspolitisk debatt i varje kommun under valrörelsen. Och dessutom ska företrädare för distriktsförbunden träffa samtliga kommunstyrelser under våren.

Distriktsförbunden är också ansvariga för att ta fram sina önskemål om landstingens satsningar på idrotten.

Nu fick du ett tips som inte alla har fått. Det här betyder att de politiska partier, som redan nu börjar fundera seriöst på hur idrottsrörelsen och idrottens önskemål ska behandlas i de kommunala handlingsprogrammen, kommer att ha en väldig fördel. Nu har du chansen att se till att ditt parti har något klokt att säga om idrotten i alla era kommuner. Ni har ju redan i dagarna startat arbetet med de kommunalpolitiska programmen. Jag skulle inte vilja vara kommunpolitiker och deltagare i en valdebatt om idrott och på frågan om vad det står om idrott i det kommunalpolitiska programmet tvingas svara ”inte ett ord.” Det räcker med, tycker jag, att statsministern fick svara så på frågan om vad som stod i den senaste regeringsförklaringen.

Det kommer att bli många överraskningar också.

Jag vågar lova dig, att det kommer att bli många offentliga arrangemang ute på fältet. Bli inte förvånad om du hamnar på torgmöten, där idrottsledare, föräldrar och ungdomar samlas för att berätta om idrottens förtjänster?

Manifestationer behövs verkligen. Under åren 2008 – 2014 minskade det totala statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner kronor till 1 866 miljoner kronor. Det är dags att påminna om de tusentals idrottsledare i Stockholm, som 1913 demonstrerade för det första statsanslaget till idrotten. Demonstrationen blev en framgång. Det första statliga generella idrottsanslaget på 100 000 kronor infördes 1913 i glädjeyran efter OS i Stockholm 1912.

Min prognos är att, med eller utan demonstrationer, de politiska partierna under valrörelsen kommer att lova ökade statsanslag till idrotten.

Du kommer att få läsa artiklar om olika frågor ur det intressepolitiska programmet. Där kommer också underskrifterna att visa, att de idrottspolitiska önskemålen är väl förankrade i specialförbunden. Förbundsordföranden, som hittills har varit tysta. kommer att synas och höras i spalterna och på de egna hemsidorna. Det ökar intresset för sakfrågorna och trovärdigheten i budskapet.

Min prognos är att det kommer att bli upprop och kampanjer i sociala medier. ”Vi som gillar idrott” blir en kraftfull grupp. Där kommer kommunpolitiker som gör något bra att visas upp, och de som gör tvärtom att hängas ut, som det både görs och heter i dessa dagar.

Till sist ett mycket personligt råd.

Det blir allt färre politiker som har erfarenhet från förvärvsarbete och insatser i svenskt folkrörelsearbete. Det blir allt fler som tidigt väljer politiken som ett yrke.

Antalet partimedlemmar är nu 250 000. Siffran har halverats på 20 år. Förtroende för politiker minskar. Det är inte bra för Sverige.

Ditt parti skulle kunna bli först med en riktigt bra dialog med landets största folkrörelse om framtiden. Förslag som gör svensk idrott ännu starkare kan också minska klyftan mellan väljare och valda.

Jag hoppas att just du är den partisekreterare som förstår det först.

Du kanske undrar varför jag ger dig de här råden? Jag har ju aldrig röstat på er. Skälet är helt enkelt, att jag är, och alltid har varit, mer idrottsledare än partigängare. Och jag önskar alla framgång som hjälper till att göra idrotten starkare.

Vi ses på läktaren vid nästa hemmamatch!

P.S. Om detta är Riksidrottsstyrelsens planer för valrörelsen har jag ingen aning om. Men vi kan hoppas.