Idrottsvänner!
Strax innan syrenerna slår ut i Mellansverige är det dags att, vartannat år, åka till RF-stämman. Att delta som ombud är att få vara med och ta ansvar för den svenska idrottsrörelsens framtid. Men också ett sätt att träffa goda vänner. Själv har jag varit med vid alla stämmor sedan slutet av 70-talet. Med det perspektivet vill jag säga, att ingen har varit viktigare än just den här, i Karlstad 2017.
Jag ska snart berätta varför, men låt mej börja med något väldigt positivt.
Vi har nu en ledning i svensk idrott som, tillsammans med ett utmärkt kansli och en kompetent och ödmjuk chef, har de bästa förutsättningarna att ytterligare stärka svensk idrotts position. Vi har kunnat se idrottspolitiska framgångar som t.ex. ökat idrottsstöd från staten och, äntligen, något konkret om antalet idrottstimmar i skolan.
Borta är nu de onödiga striderna. Vi som har perspektiv kommer ihåg hur Riksidrottsstyrelsen för ett antal år sedan, påhejad av några stora SF, också medlemmar i SOK, startade ett långdraget krig om sammanslagning mellan RF och SOK. Några av oss berättade hur det skulle sluta. Och så blev det naturligtvis också. De skyldiga drog iväg från ett SOK-årsmöte skamsna och med svansen mellan benen. Allt detta tog tid och kraft från viktiga uppgifter. Det var nog ingen tillfällighet att idrottens statsstöd inte ökade under åtta år på den tiden. Den svenska idrotten identifierades med passivitet och organisationsstrider.
Nu är det glädjande att se hur många aktörer, stora och små SF, tar ansvar för att hålla samman den svenska idrotten. Det finns flera goda exempel på samsyn inför den här stämman, bl.a. i valfrågor. Och Dagens Nyheters stora fredagsrubrik, som inledning till RF-stämman, är rolig att läsa. Det är RF-ordföranden som citeras över en helsida: ”Rör inte vår idrott”. Ett synligt och bra ledarskap. Tack Björn!
Självständigheten och sammanhållningen är också idag de viktigaste frågorna. Under ett helt idrottsledarliv har jag själv ägnat särskild kraft åt just dem.
Självständigheten är nu hotad av det politiska etablissemanget. Häromdagen presenterade kulturutskottet sin rapport över hur ledamöterna där ser på den svenska idrotten. Det var en dyster historia, som har fått utomordentligt mycket kritik. Själv ägnade jag min förra krönika åt den. Där berättade jag också en hel del om motiven för satsningar på en självständig svensk idrottsrörelse. Läs mer här.
Samtidigt ska vi vara lite självkritiska, när vi starkt försvarar oss mot tanken att samhället utanför inte ska se på oss som en myndighet. Vi har en tendens att anta egna mål som saknar all verklighetsförankring. De tidigare jämställdhetsmålen är ett exempel. Det finns ett antal nya mål till den här stämman, som jag tror ligger långt bortom möjligheternas gräns. Att sätta ambitiösa mål inom alla tänkbara områden ökar omvärldens tilltro till vår förmåga att likt en myndighet med anställd personal göra målen till verklighet.
Riktigt så går det inte till. Det är långt från RF-stämman i Karlstad till Linköpings Fäktklubb, där kanske det stora problemet är att hitta ny lokal för en växande verksamhet och en oavlönad hjälptränare till nästa säsong.
Låt mej ta ett, bland många, exempel.
Så här bestämde RF-stämman om DF:s roll för några år sedan:
”Alla kommuner ska ha uppvaktats, påverkats och uppmanats att öka tillgången till
idrottsmiljöer, lokaler, anläggningar och utrymmen för idrottsliga aktiviteter.
Detta ska på alla nivåer ske årligen”.
Någon återrapportering sker inte. Och det är nog tur det. För detta viktiga idrottspolitiska mål har inte uppnåtts. Det målet är inte det enda som förvandlats från mål till dröm.
Att sätta egna mål som inte kan uppnås är naturligtvis helt onödigt, när vi också plågas av de mål som andra sätter.
Till bilden av myndighet istället för folkrörelse bidrar naturligtvis också de stadgeförändringar om distriktsförbundens roll som har gjorts under den senaste tioårsperioden. DF-cheferna har nu RF:s generalsekreterare som chef, ungefär som regionchefer inom Skatteverket. Det är inget att förundra sig över, att duktiga idrottsledare tvekar, innan de kliver in i DF-styrelserna. Själv hade jag inte varit hårt engagerad ordförande i Stockholms Idrottsförbund under 22 år, om jag i praktiken inte hade haft något att säga till om. Det var för övrigt en motion från Stockholms Idrottsförbund under den tiden som förändrade RF:s stadgar, så att regeringen inte längre kunde utse två ombud till Riksidrottsstyrelsen, en milstolpe i den svenska idrottsrörelsens självständighetssträvanden.
Att ta ifrån distriktsförbunden rösträtten (en röst per distrikt) var också ett sätt att ta bort det viktiga lokala engagemanget och en annan bild än ”stockholmsperspektivet.”
Om ordkriget med det politiska etablissemanget fortsätter utan konstruktiv diskussion om sakfrågorna riskerar den s.k. svenska idrottsmodellen att falla sönder. Den bygger bl.a. på principen om en självständig idrottsrörelse och starkt stöd från stat och kommuner bl.a. till den breda ungdomsidrotten och till idrottens nödvändiga anläggningar. Den bygger också på respekt för varandra och för varandras roller.
Även om RF-ordförandens budskap i vår största tidning kändes bra att läsa, kan vi inte komma ifrån det faktum, att RF-stämman 2017 arrangeras i stark motvind. Tidningsartiklar och även motioner till stämman handlar mycket om dopingverksamheten, om etik och moral, om slöjor på planen och om visselblåsarens framtid i svensk idrott. Några handlar som vanligt om organisationsfrågor och medlemskap. Knappast någon handlar om hur vi ska bli bättre i idrott. Och samtidigt som jag i förra krönikan ställde frågan om idrottsrörelsen får syssla med idrott är det faktiskt berättigat att fråga om och när RF-stämman också skall prata om hur vi blir bättre i idrott.
Bättre i idrott kan vi inte bli utan ett starkt stöd från stat, landsting och kommuner. På RF-stämmor under 80- och 90-talen diskuterades det stödet, när vi antog s.k. idrottspolitiska manifest. Det var våra krav, eller, lite mer försiktigt, våra önskemål till våra politiker.
Som en följd av Svenska Fäktförbundets motion om en idrottspolitisk offensiv till förra RF-stämman har Riksidrottsstyrelsen antagit ett s.k. intressepolitiskt program efter ett förslag från en arbetsgrupp, där jag själv har varit med. Det 30-sidiga programmet är fortfarande en av Sveriges mest bevarade hemligheter och finns inte med på dagordningen till RF-stämman. Det är verkligen synd. Programmet är nämligen svaret på hur idrotten vill att vi tillsammans med politiker i stat, landsting och kommuner ska utveckla den svenska idrottsmodellen.
Är det konstigt, att idrottsrörelsen minskar i aktivitet, när kommunerna inte bygger de anläggningar som behövs? Är det märkligt, att många elitidrottsungdomar slutar med sin idrott, när universitet och högskolor inte, som i USA, ger tillräckligt stöd för att göra kombinationen möjlig? Det intressepolitiska programmet är ett kraftfullt svar till de ansvariga politikerna i stat, landsting och kommuner. Vår fråga är: Vad vill ni göra för att utveckla den svenska idrottsmodellen?
Det här programmet ger en möjlighet till en offensiv, där idrottens företrädare snabbt kunde byta plats från de anklagades bänk till en något annorlunda och mer offensiv position.
Den nuvarande ”svenska idrottsmodellen” växter fram ur den statliga utredningen ”Idrott åt alla” (SOU1969:29), som leddes av dåvarande statssekreteraren Karl Frithiofson, som senare valdes till RF:s ordförande. Utredningen lade grunden till en politisk samsyn på idrotten, och den medverkade till folkupplysning om idrottens roll, en upplysning som också spred sig till alla politiska partier och deras företrädare.
Idag är behovet av en liknande utredning lika stort som då. Den här gången är den svenska idrottsrörelsen ännu bättre skickad att ge sitt bidrag. Strategiarbetet och det intressepolitiska programmet är viktiga impulser till en översyn av den svenska idrottsmodellens framtid.
Det är hög tid att sluta kasta skit på varandra. Det är tid för politiker och svensk idrott att samla sig till gemensamma svar på frågan ”Hur kan vi tillsammans utveckla den svenska idrottsmodellen?”
Kanske är svaret att den tillhör en förgången tid.
Herr/fru ordförande, jag har följande yrkande:
att RF-stämman uppdrar till Riksidrottsstyrelsen att begära, att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning, med förankring också i idrotten, om hur den svenska idrottsmodellen kan utvecklas.
Lasse-du har min fulla samsyn.