Stockholm förtjänar inte OS

Den 5 september 1997 kl. 18.50, i Lausanne, gav IOC-presidenten Juan Antonio Samaranch det här budskapet till en idrottsvärld, fylld av spänd förväntan:

“The city that will have the honor and responsibility to organize the 2004 games is…. Athens”.

Ett fullsatt OS-stadion i Stockholm tömdes på några minuter, sedan besvikna entusiaster fått det beska beskedet på storbildstavlan. En effektivare brandövning har sällan skådats.

Det blev inget OS i Stockholm. De främsta skälen var brist på folkligt stöd och IOK:s dåliga samvete för Aten, som ville ha spelen 1996 för att fira hundraårsminnet av de första spelen 1896 med ett nytt. Istället fick de 2004 ansvaret för världens i särklass mest attraktiva arrangemang.

OS-historia

För drygt ett år sedan fanns det ett antal OS-intresserade personer, många goda vänner, som deltog i GIH:s idrottshistoriska kurs (7 poäng) om de olympiska spelens historia. Min uppsats hade titeln ”OS-ansökningarna 1992 och 2004 – likheter, skillnader och lärdomar.” 1992 försökte Falun få vinterspelen, som istället gick till Albertville.

Det var ju naturligt att välja det ämnet. Som ordförande i Stockholms Idrottsförbund på den tiden var jag själv mitt i stormens öga. Det var Stockholmsidrotten som den gången tog initiativet och övertygade politikerna. Den här gången har det varit lite annorlunda, på gott och ont. Men då blev det i alla fall en ansökan och en på många sätt bra kampanj.

Lärdomar från förra kampanjen

Vad kunde den som ville lära sig av tidigare kampanjer?

Här finns några lärdomar, som många av oss på olika sätt har försökt sprida under det senaste året. Svenska Idrottshistoriska Föreningens höstmöte 2016 hade just det temat. Och i föreningens skrift gjorde jag en sammanfattning av uppsatsen.

Samarbete mellan SOK och RF

Grunden för framgång är att SOK och RF har ett öppet och förtroendefullt samarbete. Där gnisslade det lite inför 2004. Den här gången har det varit bättre, men inte bra.

För någon månad sedan kallades specialförbunden till en informationsträff. Min glädje var stor, när RF:s ordförande Björn Eriksson och SOK:s ordförande Hans Vestberg entusiastiskt och i brett samförstånd berättade om planerna och om de olympiska spelens betydelse för den svenska idrotten. Men samförståndet räckte inte ända fram. RF lyckades få igång en helt onödig diskussion om vilka hoppbackar som skulle användas – i Falun eller i Stockholm. Var det nödvändigt att öppna munnen om detta? Där missade RF, och inte minst RF:s ordförande, ett enastående tillfälle att hålla käft.

Jag vet själv att sådant är svårt, men man kan öva på det.

Om backhoppningen ska finnas i Falun eller Stockholm tror jag är en detalj, som vare sig Stockholms politiker eller svenska folket bryr sig så mycket om. Tjafset om den frågan är mer ett exempel på att svensk idrott inte har den kompetenta, mogna och prestigelösa ledning som världens starkaste folkrörelse förtjänar. Om tjafset bakom kulisserna mellan RF och SOK skulle vi kunna prata mera. Men av hänsyn till utrymmet får det vänta till en annan gång.

Jag har en misstanke om att intresset från RF:s ledning redan från början har varit relativt ljumt. En intressant iakttagelse är att RF:s s.k. intressepolitiska program, en lunta på 30 sidor, som presenterades den 16 januari i år, inte innehåller en rad om OS och betydelsen för svensk idrott. Det kom från trycket, när diskussionen med Stockholms stad var intensiv. Det har väl ingen tänkt på, troligen därför att programmet fortfarande är en av svensk idrotts mest bevarade hemligheter. Synd egentligen. Det står också mycket bra i det.

Stockholmsidrottens roll

Stockholms Idrottsförbund har den här gången haft en undanskymd roll. Vid förra årsmötet, i april 2016, nämndes inte ens frågan.  När Stockholms politiker tar ställning är det inte endast s.k. sakskäl som fäller avgörandet. Behovet av att vinna röster ska inte underskattas. Att sätta upp ett vått finger i luften och känna vart det blåser har blivit allt vanligare inom politiken. Skulle idrotten i Stockholm ha kunnat medverka till en mer positiv syn på ett nytt OS-äventyr? Skulle det våta fingrets politik ha kunnat leda i en annan riktning med massiv opinionsbildning, framför allt i idrotten i Stockholm?

”Största möjliga tystnad”

Den här gången har inga försök gjorts att få opinionen positiv med undantag av en DN-artikel, författad av ordförandena i RF, SOK och Svenska Parasportförbundet. Det ser ut att ha varit en princip att som tema för kommunikationsinsatserna ha parollen ”Största möjliga tystnad” istället för en genomarbetad kommunikationsstrategi med olika åtgärder för olika målgrupper. Det är med milt våld som t.ex. journalister har fått dra ur ansvariga högsta idrottsledare några fördelar för idrotten med ett OS. Och om jag själv vore politiker i Stockholms stad skulle jag vara extra tvekande till äventyret, om inte ens idrottens företrädare offentligt och ofta berättar om fördelarna med ett OS för vår starkaste, och nästan enda, folkrörelse.

Bred politisk samling

I min uppsats skrev jag så här för drygt ett år sedan:

”Om Stockholm ska lyckas krävs, nu som då, en bred överenskommelse över blockgränserna. Socialdemokratin bildar nu en majoritet tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Den koalitionen har tillsammans 53 av de 101 mandaten.

Tanken på att dessa koalitionspartier skulle vara positiva till ett OS i Stockholm är svindlande med tanke på tidigare ställningstaganden om idrott. En omfattande dialog med de tre partierna är en viktig och akut uppgift. Stockholms Idrottsförbund, med möjligheten att påverka den regionala och lokala opinionen, bör vara med. För Liberalerna bör också en ”avhoppsvarning” utfärdas.”

Var det någon som innerst inne trodde, att Socialdemokraterna skulle få med sig Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ på en OS-ansökan? De partierna, utom Fi som inte fanns, gjorde så gott de kunde för att sänka OS-kampanjen på 90 – talet. Och det lyckades de ju med.

Liberalerna är ett särskilt kapitel. 1966 motionerade man i kommunfullmäktige om att Stockholm borde söka vinter – OS.

Och strax före valet 1991 skrev dåvarande fritidsborgarrådet Lennart Rydberg (Fp):

”Övriga partier har i årets valrörelse anslutit sig till vårt förslag att Stockholm ska söka sommar-OS.”

I Folkpartiets kommunala valkampanj i Stockholm 1994 förekom ofta slagordet ”Dagis istället för OS”. Vem sa att man inte kan ändra sig? Jag är inte säker på att idrottsintresserade liberaler känner sig hemma i sällskap med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ.

Samlande ledarskap

Mats Hulth (s) och Carl Cederschiöld (m) var då i ledningen för Socialdemokraterna respektive Moderaterna. Över blockgränserna drev de fram en ansökan inför 2004. Också centern var den gången med på OS-tåget, sedan de ändrat uppfattning, gett sig in i diskussionen och gjort vår ansökan mer miljövänlig, hållbar som det heter nuförtiden. Och därmed ökade våra chanser.

”Fega pojkar får inte kyssa vackra flickor” var vår gemensamma slogan. Riktigt så skulle vi inte uttrycka oss idag. Men signalen var tydlig.

På den tiden fanns ett samlingsstyre i staden, som kanske gjorde det lättare att hitta varandra över blockgränserna. Men insikten om att viktiga framtidsfrågor kräver långsiktigt, djärvt och samlande ledarskap borde rimligen finnas hos de nuvarande politikerna i Stadshuset. Finns insikten? Finns förmågan?

Stockholm förtjänar inte OS

Så blev det kattskit ännu en gång. Ansökan om att få OS till Stockholm.

Men nu, när det är över, låt oss tala klarspråk. Stockholm förtjänar inte OS. Varför ska IOK ge drygt åtta miljarder till en stad som inte bryr sig? Behoven av anläggningar är enorma. Om t.ex. bandyhallen har man pratat i snart ett kvartssekel. Och att ta ansvar för att studenter ska kunna kombinera elitidrott och utbildning genom en satsning på Sport Campus Sweden, som Stockholms Idrottsförbund en gång grundade, gör man inte heller. ”Vi ska inte satsa på elitidrott”, sa socialdemokraterna och majoriteten för något år sedan. En motion från moderaterna om att gå med ligger nu och väntar inför fullmäktigebehandling.

En stad som endast i undantagsfall har haft ett idrottskunnigt och engagerat idrottsborgarråd ska inte heller ha OS.

Det är dags att tala klarspråk om Stockholm och idrottsintresset.